Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Vagabondens arvfiende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inte. Han underhandlade med oss. Han skulle nöja
sig med två dollars. Vi beklagade att vi var fattiga
som kyrkråttor. Han sade mindre smickrande saker
om oss, kallade oss drumlar och visade oss rakt ned i
det glödande helvetet. Sedan började han hota. Han
förklarade, att om vi inte ryckte fram med slantarna,
så skulle han stänga in oss och ta oss med till White
River och överlämna oss till myndigheterna. Han gav
oss också en noggrann beskrivning på stenbrotten i
Rutland.
Nu trodde bromsaren att han var fullkomligt säker
på oss. Höll han inte vakt vid den ena dörren, och
hade han inte själv satt haspen på den andra för några
minuter sedan? Då han började tala om stenbrotten,
försökte den förskräckte amatören att lista sig över
mot den andra dörren. Bromsaren skrattade högt och
länge.
— Inte så bråttom, min gubbe, sade han, jag låste
den dörren utvändigt sista gången tåget höll. Han
trodde så fullt och fast på att dörren var låst, att det lät
fullkomligt övertygande. Amatören trodde på honom
och var alldeles förtvivlad.
Så kom bromsaren med sitt ultimatum. Antingen
skulle vi sticka åt honom hans två dollars, eller också
stängde han oss inne och överlämnade oss till
myndigheterna i White River, och det betydde detsamma
221
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
