Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Vagabondens arvfiende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Genom vår styrka var vi tämligen likgiltiga for de
flesta saker, men inte för Jeff Carr. Allt vad Jeff
Carrs namn frammanade för oss förlamade vår
inbillningskraft och dödade vårt mod, och hela truppen
var i dödsångest för att råka på honom.
Det betalar sig sällan att stanna och inlåta sig på
förklaringar med bylingar när de ser ut att ha vassa klor.
Då skall man hellre se att komma bort så fort
som möjligt. Det tog mig lite tid att lära det, men
det var en byling i New York, som gav min uppfostran
den sista avfilningen på den punkten. Ända sedan
den gången har jag rent mekaniskt gett mig till att
springa, när jag ser en byling sträcka klorna ut efter
mig. Denna rent mekaniska process har blivit ett av
mitt väsens huvuddrivfjädrar, som alltid är uppdragen
och redo till ögonblickligt utslag. Jag kommer aldrig
över det. Om jag också vore åttio år och haltade nedåt
gatan på kryckor, så vet jag, att i det ögonblick en
polis sträckte ut handen efter mig, skulle jag kasta
kryckorna och springa som ett rådjur.
Det som fattades i min uppfostran med hänsyn till
bylingar, fick jag en varm sommareftermiddag i New
York. En fyel vecka hade vädret varit brännande hett.
Jag hade tagit för vana att gå ut och "rädda" till livets
uppehälle på förmiddagen och tillbringa
eftermiddagen i en liten park, som ligger i närheten av tid-
226
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
