Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Vagabondens arvfiende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningskvarteret och rådhuset. I grannskapet kunde man
for ett par cent per styck få köpa nya böcker som
blivit skadade vid tryckningen eller inbindningen, och
mitt i själva parken fanns det små bodar, där man
kunde köpa härlig iskall stereliserad mjölk och
kärn-mjölk för två cent per glas. Varje eftermiddag satte
jag mig på bänkarna och läste och drack mjölk. Jag
expedierade från fem till tio glas varje eftermiddag.
Det var förfärligt varmt väder.
Ja, jag var alltså endast en ödmjuk,
kunskapstörstande, mjölkdrickande landstrykare, och — vad fick
jag för det! En eftermiddag kom jag gående ut till
parken med en ny bok under armen, som jag just
hade köpt, och en väldig kärnmjölkstörst under
skjortan. Mitt på gatan utanför rådhuset hade folksamling
uppstått. Det var just på det stället som jag skulle
snedda över gatan till kärnmjölksboden, så jag
stannade för att se vad det var, som hade samlat denna
nyfikna skara. I början kunde jag inte se någonting alls.
Men så kunde jag, av de ljud jag hörde och av en
glimt som jag uppfångade förstå, att det var en flock
gatpojkar som lekte "pee-wee". Men den leken är
inte tillåten på New Yorks gator. Det visste jag inte,
men jag skulle snart komma att märka det. Jag hade
kanske stått där ungefär en halv minut, då jag hörde
en av pojkarna ropa: — Bylingen! Gatpojkarna visste
227
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
