Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Vagabondens arvfiende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
afton på cirkus. Efter föreställningen och konserten
stannade jag kvar för att se, hur de bar sig åt med
att transportera hela detta maskineri, som hör till en
cirkus. Den skulle nämligen resa vidare samma kväll,
och vid en eld träffade jag på en flock småpojkar.
Det var ungefär tjugo stycken, och av deras prat
kunde jag förstå, att de tänkte rymma med cirkusen.
Cirkusfolket hade inte lust att låta förolämpa sig av hela
denna flock med gatpojkar, och ett meddelande i
telefon till polisens huvudkontor hade fördärvat spelet för
dem. Det skickades en avdelning poliser ditned för
att anhålla småpojkarna på grund av att de hade
överträtt bestämmelserna om att alla lusteldar skulle vara
släckta klockan nio. Konstaplarna omringade bålet och
listade sig i mörkret tätt intill oss. Vid given signal
rusade de fram, och varje konstapel grep efter ungarna,
som om han hade gripit ned i en korg med levande ål.
Jag visste ju inte något om, att polisen var
tillkallad, och när jag så plötsligt får se dessa bylingar
med mässingknappar och hjälmar gripa efter pojkarna,
så försvann all den kraft och fasthet, jag eljest kan
berömma mig av. Det enda jag kunde finna på var att
springa min väg. Och jag sprang. Jag visste inte av
att jag sprang. Jag visste inte om någonting. Det
skedde, som jag redan sagt, alldeles mekaniskt. Jag hade
ingen alls orsak att springa. Jag var inte landstrykare.
230
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
