Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Vagabondens arvfiende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tarna, står man på dessa balkar med en fot på varje,
och buffertarna ligga nedanför mellan benen på en.
Men de balkar, jag nu befann mig på, var inte
breda, solida balkar, som på den tiden brukade finna$
på godsfinkor. Tvärtemot var de mycket smala — inte
mer än halvannan tum breda. Jag kunde inte ens få
plats med halva min fotsula på dem. Och så fanns
där ingenting att hålla sig fast i med händerna.
Visserligen fanns det ju gavlarna på de bägge godsvagnarna,
men dessa gavlar hade släta, lodräta sidor. Där fanns
ingenting som jag kunde gripa tag i. Det enda jag
kunde göra var att pressa händenia mot vagnens
gavlar för att finna stöd. Men det skulle ha varit mycket
bra, om bara balkarna under mina fötter hade varit
någorlunda breda.
Då godståget hade kommit utanför Philadelphia,
började det sätta upp farten. Och nu förstod jag vad
bromsaren hade menat med självmord. Godståget gick
fortare och fortare. Det var ett genomgående godståg,
och det fanns ingenting som kunde hejda det. På den
delen av Pennsylvaniabanan löper de fyra spåren sida
vid sida, och mitt östgående godståg behövde alltså
inte bekymra sig om mötande västgående godståg
eller upphinnande expresståg. Det hade spåret för
sig själv, och det använde sig av det. Det var jag,
som befann mig i en pinsam situation. Jag stod
234
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
