Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Vagabondens arvfiende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att stanna. För första, sista och enda gången under
mitt vagabondliv fick jag allt, vad jag tålde. Jag
lämnade buffertarna och kom ut på ett av fotstegen
längs sidan av vagnen. Det var ett riskabelt företag,
ty jag hade aldrig förut varit utanpå vagnar, där det
fanns så sparsamt med handtag och plats för fötterna,
som på det tåget.
Så hörde jag lokomotivet vissla, och kände hur
farten saktades något. Jag visste att tåget inte skulle
stanna, men jag var besluten att våga försöket, bara
det körde en liten smula saktare. Här gick banan i
en kurva, förde över en bro över en kanal och körde
genom staden Bristol. Dessa olika sammanstötande
omständigheter gjorde det nödvändigt att sakta farten.
Jag klängde mig fast och väntade. Jag visste inte
att det var staden Bristol, vi närmade oss. Jag visste
inte vad som var skuld till att farten sattes ned. Allt
jag visste var att jag ville av. Jag ansträngde mina
sinnen till det yttersta för att trots mörkret få ögonen
på en gatukorsning, där jag kunde hoppa av. Jag var
ett bra stycke tillbaka på tåget, och innan min vagn
nådde staden, hade lokomotivet passerat stationen,
och jag kunde märka hur det åter satte upp farten*
Så kom gatan. Det var för mörkt att se hur bred
den var eller vad som fanns på andra sidan. Jag
visste, att jag måste ha hela gatan till mitt förfogande,
236
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
