Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Vagabondens arvfiende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och i samma ögonblick var tendern full av vatten,
innan den ännu nått andra ändan av träget. En väldig
våg sköljde över den bakersta delen av tendern och
in över mig. Jag blev genomblöt ända in på bara
skinnet, så våt, som om jag hade fallit i vattnet från en båt.
Tåget körde in i Baltimore. Som skick och bruk
är i de stora städerna i Östern, låg banan lägre än
gatan, på bottnen av en djup nedskärning. I det tåget
körde in på den upplysta stationen, gjorde jag mig
så liten som möjligt på blindvagnen. Men där var
en järnvägstjänsteman som såg mig, och han började
förfölja mig. Två andra slöt sig till honom. Jag hade
hunnit förbi stationen och sprang utmed spåret. Det
var liksom en fälla. På båda sidor reste sig
nedskärningens branta väggar, och om jag försökte komma
uppför dem och det misslyckades, visste jag att jag
skulle falla i händerna på polisen. Jag sprang och
sprang, och hela tiden studerade jag väggarna för att
finna ett ställe, där jag kunde klättra upp. Till slut
fann jag ett sådant ställe. Det var just som jag hade
passerat under en bro, som förde över nedskärningen
och sammanband ett par gator. Med händer och
fötter klättrade jag uppför den branta väggen. De
tre järnvägsmännen klättrade efter mig. Då jag
nådde alldeles upp, befann jag mig på en obebyggd
tomt. På ena sidan fanns en låg mur, som skilde den
243
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
