Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Vagabondens arvfiende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
från gatan. Det fanns inte tid till att anställa några
undersökningar. De var alldeles i hälarna på mig. Jag
rusade bort till muren och hoppade över den. Och
där fick jag mitt livs största överraskning. Man går
i regel ut ifrån, att den ena sidan av en mur är lika
hög som den andra. Men så var inte fallet med den
här muren. Den obebyggda tomten låg mycket högre
än den övriga gatan. På min sida var muren låg, men
på andra sidan — ja, då jag med full fart kom
farande över muren, var det som om jag föll med benen
före rakt ned i en avgrund. Därnere under mig, på
trottoaren i skenet från en gatlykta, gick en polis.
Jag antar, att avståndet ned till trottoaren var omkring
nio eller tio fot, men då jag i min förvåning och
förskräckelse såg ned från min svävande ställning,
föreföll det mig dubbelt så långt.
Jag rätade på mig och kom lyckligt ned. Först
trodde jag, att jag skulle falla rakt i huvudet på
poliskonstapeln, och mina kläder strök tätt förbi honom, då
mina fötter tornade mot trottoaren med ett väldigt
dån. Det var ett underverk att han inte föll död ned,
ty han hade inte hört mig komma. Det var återigen
rollen som Marsinvånare, fastän på ett annat sätt. Och
konstapeln ryckte verkligen till. Han skyggade som en
häst för en automobil, men så ville han lägga beslag
på mig. Jag gav mig inte tid till några förklaringar.
244
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
