Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I hvad avseende är Hegel Pantheist?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sjelfva väsendet, och hvaruti man ej kan skilja mellan ett
vä-sendtligt och ett oväsendtligt. Det måste då medgifvas, att
man med afseende på detta i sanning absoluta ej vidare kan
tala om ett oväsendtligt, och att man följaktligen hos
detsamma antingen måste förneka all relation, eller ock erkänna
denna såsom väsendtlig. Men det förra antagandet är redan
bevisadt såsom ledande till Atheism och Dualism; således
återstår blott det sednare. Yill man åter påstå, att relationen hos
det absoluta ej (åtminstone uteslutande) har sin grund uti det
absoluta, utan uti en för dess väsende främmade och deraf
oberoende princip, så är denna princip likaså absolut som det
absoluta sjelft. Hvad som först bestämdes såsom det
absoluta är således ej i sanning absolut, utan blott ett relativt,
som innehåller relation till ett annat deraf oberoende. Det i
sanning absoluta måste då sättas i en tredje princip, som i sig
förenar båda, och för hvilken relationen ej kan vara främmande.
Men om sålunda det absoluta hvarken kan tänkas utan
relation till det ändliga, ej heller i relation dertill såsom till ett
annat, utan att upphöra att vara absolut, huru bör då relationen
tänkas? Genom att identifiera Gud och verlden är svårigheten
ej afhjelpt, utan blott det ändligas motsägelse oeh relativitet
inlagd uti det absoluta sjelft, och sålunda bestämd såsom
oöfver-vinnerlig. Likaså litet hjelper det att bestämma det absoluta
blott såsom verldsutvecklingens konstanta lag. Ty derigenom är
det visserligen befriadt ifrån föränderligheten; men då lagen
endast kan tänkas såsom verksam uti det sinnliga och ändliga,
så är den ej i sanning absolut, utan blott den ena sidan, som
fordrar sin fyllnad uti det ändliga och först derigenom har
verklighet. Det enda, som återstår, är derföre att antaga en det
absolutas väsendtliga relation till det ändliga, men tillika sätta
denna såsom uti det absoluta upphäfd. Men då vi här
begagna detta Hegelska uttryck, måste vi uttryckligen reservera oss
emot det missförstånd, som skulle en tidsutveckling härigenom
inläggas uti det absoluta. Yi förstå med ofvannämnda uttryck
ej, att det absoluta skulle i det ena ögonblicket sätta sig i
relation till en ändlig verld och derigenom blifva relativt, för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
