Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I hvad avseende är Hegel Pantheist?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är dess motsats likaberättigad som den sjelf; med samma rätt,
som den ena påstår, att A är B, kan den andra påstå, att A
är icke B. Är nu åter principen analytisk, såsom den måste
vara för att i och genom sig sjelf göra anspråk på giltighet,
så utsäger den endast en tom identitet (A = A), men gifver
ingen kunskap. Men vidare måste äfven fortgången inom
systemet, för att vara strängt konsequent, vara en rent analytisk:
d. v. s. konsequenserna få ej innehålla något annat eller mera,
än hvad som redan ligger i principen. Den strängt analytiska
methoden i utvecklingen af philosophiens system kan
följaktligen alldeles icke gifva någon kunskap. Det återstår då, såvida
denna method skall kunna fasthållas, intet annat, än att utom
den abstrakta principen söka sig om efter något annat innehåll,
som till densamma kap hänföras. Detta innehåll kan endast
gifvas i erfarenheten; och i philosophien inkomma sålunda 2:ne
momenter: den abstrakta tanken såsom form och det empiriskt
gifna såsom innehåll. Att härmed den koasequenta
utvecklingen ur en enda princip är försvunnen, förstås af sig sjelf.
Philosophiens method kan blott bestå uti att hänföra de motsatta
principerna till hvarandra och använda den ena på den andra.
Härvid stå nu tvenne utvägar öppna, ©en ena, den
realistiska, antager erfarenheten såsom den egentliga kunskapskällan
och det empiriskt gifna såsom det sanna, hvaremot tanken
blifver blott den form, hvarigenom subjektet tillegnar sig och
bringar till klarhet det utifrån gifna. För denna ståndpunkt
måste det alltid blifva oförklarligt, huru subjektet skall kunna
fatta detta yttre och främmande innehåll. Såvida Realismen är
konsequent, måste den fastmera förneka ett sudant tillegnande
och fatta föremålet såsom ett otillgängligt och ofattligt ”ting i
sig”, samt sålunda sluta med en ren Skepticism. Ty såvida
som tanken ej är det objektivas eget väsende, så måste detta,
långt ifrån att begripas i sin sanning, tvärtom af densamma
förfalskas. Den andra utvägen är den (relativt) idealistiska, som
fattar tanken såsom det sanna och det empiriskt gifna såsom
ett blott phenomen. Denna ståndpunkt måste, så länge den
fattar tanken rent abstrakt, lida af den motsägelse, att å ena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
