Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I hvad avseende är Hegel Pantheist?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sidan förneka det empiriskt gifna sann realitet, och likväl å
andra sidan nödgas taga sin tillflykt till detsamma, för att ät
den abstrakta tanken vinna något innehåll. Den måste således
konsequent antingen återfalla uti den realistiska ståndpunkten,
eller ock åt sitt tänkande söka ett innehåll utan att behöfva
upptaga detta ur erfarenheten.
Men då vi tala om ett innehåll för philosophien, som ej
är upptaget ur erfarenheten, sker detta ej i den mening, som
skulle något innehåll kunna af philosophien utvecklas, utan att
erfarenheten dertill gåfve anledning. Alla philosophiska begrepp
hafva i erfarenheten sin första anledning, och i denna betydelse
gäller det gamla uttrycket: ”nihil est in intellectu, quod non
antea fuerit in sensu”, ännu i dag med oförminskad kraft. Utan
denna philosophiens sjelfutveckling oberoende af erfarenheten
kan endast hafva den betydelse, att tanken inses och begripes
såsom detta empiriska innehålls väsende och princip; så att
det gifna erhåller sin betydelse ej derföre, att det är ett
gif-vet, utan derigenom, att förnuft och tanke inses såsom liggande
till grund derför. Vill man således fasthålla det påstående, att
philosophien förutsätter erfarenheten, så ha vi intet deremot;
tvärtom måste vi bestämdt påstå, att allt menskligt tänkande
ur erfarenheten utvecklar sig. Men det har ej derföre
erfarenheten till sin princip. Utan likasom växten af den oorganiska
naturen erhåller näring och tillväxt, men sjelf har sin princip
ej uti den, utan i det organiska lifvet; så har ock den
menskliga tanken sin princip uti den gudomliga tanken, Ideen. Den
förebråelse, som göres philosophien, att vilja göra sig till verlds—
skapande, då den likväl ej funnes, om ej verlden funnes,
hvi-lar följaktligen på ett fullkomligt missförstånd, eller gäller
åtminstone endast om den subjektiva Idealismen, men ej om
Hegel. Den menskliga tanken vill ej skapa verlden, utan den
vill i verlden igenkänna sin urbild, den gudomliga tanken,
såsom verldens väsende och princip. Och då den endast
såvida som den gör detta är philosophi, så bör den visserligen låta
sin blick vara fästad på det i erfarenheten gifna; men ej för att
betrakta detta sådant det omedelbart visar sig, utan för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
