Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Parisiskans dag. — Första stationen: Acacia-allé en.
Så sjunger baronessan Pschutt i »La vie mondaine», en operett
af Lecocq, hvarmed Nouveautéteatern i Paris hade hoppats att få
en modern pendant till Offenbachs »Pariserlif». Stycket gjorde ej
den väntade lyckan. Men denna figur är i alla fall förträfflig:
verldsdamen, som den mondaina lagboken ålägger så otaliga kraf,
hvars tillvaro jagas framåt i ett så andlöst tummel af nöjen, att
hon faller i sömn det enda ögonblick, då det ändtligen blifvit så
mycket lugn, att älskaren kan göra sin förklaring utan att bli
afbruten. Kanske är saken stäld litet på sin spets. Möjligen får
hon med god vilja ändå en och annan gång de afgörande fem,
tio minuterna. Men får hon dem icke, så är det afgjordt mest
sannolikt, att det är för att hon har haft för brådtom.
Hon har för brådtom med att förströ sig och med att häfda
sin position. Andra ha för brådtom med annat, somliga med
allvarligare, många med vida obetydligare saker. Ty det får icke
glömmas, att med sin ställning i samhället håller hon vakt om sin
mans, sina bröders, hela sin slägts carrière, skapar sina barns
framtid, knuffar fram sina vänner och vältar omkull sina och deras
motståndare. Hennes oro är i samhället, skulle mången vilja säga,
hvad den lilla oron är i uret, den drifver, när allt kommer omkring,
hela verket.
Men i alla händelser afspeglar sig det moderna pariserlifvets
larmande kapplöpning utmärkt klart i hennes person.
Ungefär från det solen går upp tills hon åter går upp, är hon
i farten, tvungen dertill af nöjefebern eller af skyldigheten att visa
sig och lysa. Uteblir hon en enda gång på något af de ställen,
dit hon hör, är det i hela hennes umgängesverld ett frågande om,
en spänning öfver, hvad som väl kan ha händt? Endast döden
antages som giltigt skäl till uteblifvande. Är hon försvunnen för
evigt, då är allting som det skall vara; då sluta lederna sig, och
man talar ej längre om henne. Men så länge man talar om henne,
får hon ej glömmas ett ögonblick. Hon mister eljest sin publik
som skådespelaren, då han hålles utanför repertoaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
