Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arenalif på modet. 27
är chicdagen. Han kan spela ändå, han har alltid utländingarne,
som ha utmärkt roligt hos honom, emedan de ändtligen en gång
i motsats mot på teatrarne äro nog lyckliga att förstå hvad de
se, och hans trupp kostar honom icke mycket. Den består af
veteraner, som grånat i hans tjenst och hvilkas konstnärsanspråk äro lika
anspråkslösa som deras prestationer.
Men Paris är motsatsernas stad. Lika kylig som mängden
förhåller sig till arenanöjena, Hka entusiastiskt för dem har det
mondaina och demimondaina Paris blifvit. Det begär hvarken att *få
skratta eller gråta, det förstår icke hvad det ideela är, det vill ha sina
nerver kittlade. Teatrarna kunna endast göra det undantagsvis.
Första föreställningen har ännu en viss sensation. Man sitter till
doms, man håller kanske en menniskas, kanske mångas öde i sin
hand. Men när omdömet är fäldt, när det är afgjordt, om stycket
fallit eller haft succès, ser man endast om igen på scenen samma
lif. hvars minsta skrymslen man känner till och för hvars största
sinnesrörelser man för längesedan är förslöad och tilltrubbad.
Arenan är något annat. Den gör ej anspråk pä det omöjliga:
att komma hjertat att klappa. Men vid kapplöpningarna kan man
hålla vad. Och när trapezkonstnären slår sina saltomortaler uppe
i taket eller japanesen står på hufvudet på toppen af sin vacklande
pyramid, så är det en menniskoryggrad som kan knäckas, om
jäm-vigten förloras. Det kittlar i nerverna att få en sådan insats för
en minuts ögonlust. Det sista blasertheten får bugt med hos
menniskorna är den djuriska grymheten. Det är alltid mer eller mindre
den arenan vädjar till, derför sättes dess sport alltid i högsätet, när
en civilisation lider mot sitt slut.
Det mondaina Paris gick omkring med en otillfredstäld längtan
^fter arenan. Men problemet, huru denna längtan skulle bli stillad,
var svårt att lösa. Tjurfäktningarna, som man ville ha, fick man
icke. De voro redan annonserade vid en stor
välgörenhetsföreställ-ning, och en gång införda skulle de hastigt kommit » dans les
moeurs». Men en demokratisk regering, som icke förstod sin tid,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
