Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Paris emiiddagar. 89
gunderna »les bourguignons» med förre finansministern Magnin, nu
chef för den franska banken, som ordförande, parisarne från
Normandiet »la pomme», den mest celebra af alla middagarna. Hvarje
sommar göra »les cigaliers» och »les pommiers» utflykter till sina
resp. provinser, der de mottagas af myndigheterna i högtidlig
procession och der det till deras ära arrangeras stora fester, till
hvilka hela departementet strömmar tillsammans. I Provence frossar
man på tjurfäktningar, fackeltåg och farandoler, i Normandie på
cidergillen. Men festens centrum är alltid en poetisk tornering i
gammal trubadurstil och med af dinern utfästa priser, som
öfverlemnas till segerherrarne af de skönaste damer. Provinsen har
genom dessa utflykter kommit att betrakta sina landsmäns diner i
Paris som ett slags protegerande representant, till hvilken den
alltid vänder sig, då för den vigtiga intressen stå på spel. Man har
derför ej sällan sett både »les cigaliers» och »les pommiers» göra
opinionsyttringar en corps för en kanal, en hamn eller en
jernvägsanläggning, och när de tagit saken om hand, ha de alltid vetat
göra sitt inflytande gällande, så att deras »pays» fått hvad det
begärt.
Antalet medlemmar i dessa provinsialmiddagar är naturligtvis
icke ringa, och de gå derigenom något utom dinerns egentliga
ram. Oftast omfattar den blott en helt liten krets med långt
mera inskränkta intressen. Det egentliga mönstret för den är
»L’hippopotame», som församlar de forna »prix de Rome» och
har namn efter en liten Osteria i närheten af Colosseum, som man
måste ha besökt för att kunna bli medlem, eller »le diner de la
critique», dit Sarcey, Vitu, Fouquier, Weiss och Daudet höra och
hvars medlemsantal ej får öfverstiga tjugu. Men antingen man
är få eller många, passa dock Elie Berthets ord om
Dentu-middagen in på alla dessa dinerer. Der råder, säger han, den
mest öppna och uppriktiga hjertlighet. En utsökt artighet hindrar
hvarken qvickheten eller munterheten att gifva sig fria tyglar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
