Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122 Rastaqouèren.
modig menniska, i hvars sällskap man ofta hade haft mycket roligt.
De femtio eller hundra francs, hvarmed man hade bidragit till hans
verk och som han ständigt hade glömt att lemna tillbaka, väckte
€j längre någon bitterhet. Den stackaren hade varit un peu gêné,
sade man med ett leende, och hade ej varit mycket nogräknad
med, huru han hade hjelpt sig ut ur knipan. Det växer i Paris
mer än annorstädes så fort gräs öfver gamla refvor, och har man
haft succès, är det få som fråga efter, huru den vunnits. Santa
Maria skulle hos mer än en af sina forna vänner blifvit mottagen
med öppna armar, om han kommit tillbaka.
Det gjorde han emellertid icke. Man såg ej ens till honom,
han hade tydligen kommit in i alldeles nya kretsar. En hade en
dag, då han på imperialen af en omnibus åkte genom
Champs-Elysées, sett honom, vårdslöst halfliggande i en liten fin privat
vagn, rulla ut till Boulognerskogspromenaden, en annan hade vid
de stora kapplöpningarna sett en skymt af honom uppe på
diplomatläktaren och fått en älskvärd helsning med handen ner till sig.
Men det var allt. Ingen af vår krets hade talat med honom, sedan
han drog sig tillbaka.
Vid ett tillfälle träffade emellertid några af oss tillsammans med
honom vid premieren af »Maître de forges» och på samma gång
äfven med medicine kandidaten, som också hade varit försvunnen
för oss lika länge som Santa Maria. De kommo under en mellanakt
ut från foyern, just som vi skulle gå in, så att det å ömse sidor
var omöjligt annat än att stanna och helsa. Santa Maria såg
välmående ut. Han hade åter blifvit fylligare, men han höll sig bättre,
mera värdig än i forna dagar. Hans hår var nästan slätt, hans
svarta sällskapsdrägt ytterligt distinguerad. Han helsade på oss,
hjertligt och obesväradt, som om vi hade sett hvarandra i går. Vi
talade om stycket och den stora succès det artade sig till att bli.
Först då ämnet var uttömdt, tillät en af oss sig att fråga, huru
han hade det, vi hade hört, att han blifvit redaktör för en stor
brasiliansk tidning. Den hade han redan trädt tillbaka ifrån, inföll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
