Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
322 Det Paris som arbetar.
Så går det till inom alla samhällslager, så går det till bland
de simpla okända, men så går det äfven till med eliten först och
främst. Pailleron är millionär. Han bebor på en af de elegantaste
käerna vid Seinen ett stort luxuöst och artistiskt inredt hotell,
som är hans eget. Men när han skall skrifva sina komedier, och
han har vanligen knappast slutat den ena, förr än han tar itu med
en ny, flyktar han bort från all denna härlighet och stänger sig
inne på ett vindsrum, som han har hyrt sig hos kemikern Dumas
vid en lugn gata på den venstra Seinestranden och i ett ännu
lugnare hus. Hans egna rum förefalla honom för vackra för att
han skall kunna arbeta i dem, lyxen distraherar honom. Men
uppe på den tarfliga kammare, der han endast har ett bord och
en stol och en liten fyrkantig bit af den blåa himlen tittar in
genom takfönstret, der känner han hela arbetsenergien från sitt
tjugonde år komma öfver sig igen, och han trälar som då han
ännu endast var skrifvare på ett advokatkontor med 30 francs 1
lön i månaden och då han, för att öka den magra budgeten med
ett litet tillägg, verkligen sjelf skref poemet åt tandläkaren, som
han sedan har satt in i »Le monde, où l’on s’ennuie». I hans
eget hotell är det honom ej möjligt att undandraga sig allt
sällskapslif, och när han skall arbeta, måste han vara så ostörd, att
han till och med i flera månader skickar sin hustru och dotter,
som han tillber, ut på landet. Men i sin vindskammare existerar
han ej längre för den omgifvande verlden, portvakten har sina
ordres, och han försäkrar alla som komma, att han den dagen
ej har sett till poeten. Klockan nio om morgonen sätter Pailleron
sig till skrif bordet. Han har sin frukost med i fickan, och han
går icke ur rummet förr än klockan fem på eftermiddagen. Ett
helt år har han arbetat på »Sällskap, der man har tråkigt».
Literaturen, skrifver han i ett bref till en italiensk vän, blir till
slut hans förskräckelse, teatern hans fasa. Ett stycke hvitt papper
gör honom yr i hufvudet, lukten af bläcket äcklar honom. Men
det är just denna årslånga outtröttlighet i att för hvarje replik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
