Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det Paris som arbetar. 325
dit en gång om året för att se, huru hans egna stycken spelades.
»Och de andras?» frågade utländingen. »Dem ser jag inte», svarade
Dumas, »jag tror, att jag gör mera nytta med att skrifva komedier
än genom att se på dem, som andra skrifva. Och man kaji inte
hinna med begge delarna.» Det är valspråket, som ständigt kommer
igen hos alla celebriteterna inom den parisiska literaturen. De äro
icke sällskapsmenniskor. Naturligtvis känna de den mondaina verlden,
eftersom de kunna skildra den så förträffligt. Men de se på den
som åskådare någon gång då och då, när det är absolut nödvändigt,
de besöka den icke annat än just för att studera den. Ju mera
stilla och tillbakadraget från menniskorna de kunna lefva, desto
belåtnare äro de. Octave Feuillet, af hvars romaner man bildar
sig föreställningen om en sällskapsman par excellence, som ständigt
vistas i den stora, aristokratiska verldens salonger, lider i sjelfva
verket snarare af folkskygghet. Så länge han ännu tillbragte största
delen af året på landet i Saint-Lô och endast kom till Paris några
månader om vintern, var han på väg att ruinera sig genom sin
mani att hyra alla lägenheterna omkring den han bebodde, så att
han kunde vara säker på att aldrig behöfva se grannar. Sedan han
definitivt flyttat till staden, har han lyckligtvis kunnat arrangera
sig så, att hans isoleringsbehof tillfredställes på billigare sätt. Strax
bredvid Luxembourgpalatset har han funnit ett stilla, fredligt hus,
hvilket ligger som undangömdt från hela qvarteret omkring det.
De stora, allvarliga, genom mörka korridorer förenade rummen ha
färgade rutor, som utestänga utsigten till den omgifvande verlden.
När han kommer utom dörren, är det endast en enslig vrå af
palais-trädgården han ser. Och i detta hus, till hvilket intet ljud från
det larmande Paris kan nå, lefver han nu bland sina samlingar af
konstskatter så att säga allena med sin hustru och sina böcker.
Han ser endast få nära vänner hos sig, och han går nästan aldrig ut.
Emile Augier svarade en gång, då man bad honom om notiser
för att skrifva hans biografi: »Jag är född 1820, och sedan den
tiden har det aldrig händt mig något.* Hans lif är hans komediers.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
