Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
342 Pasteur i sitt laboratorium.
förlamningen i Allais. Och det är i sjelfva verket också allt annat
än en gammal man som man får intrycket af, när man ser honom
der. Det är hos denna knappast medelhöga, men kraftiga, litet
undersätsiga gestalt med det stora, grånande hufvudet och den
muskulösa halsen, uppburen af breda skuldror, någonting
sjökaptens-mässigt-manligt, en väderbiten energi, som synes kunna trotsa
allt. Ögat är mildt, blicken allvarlig, liksom halft beslöjad af
tankarna, som trängas i detta hufvud, men plötsligt kan den
liksom blixtra till och på samma gång kommer det omkring munnen
ett nästan våldsamt, herskareaktigt befallande drag, vittnande om
forskaren, som är van att göra sig verldar underdåniga. Man ser,
att det icke allenast är outtröttliga studier, som ha fort honom så
långt som han kommit, utan tillika en obetvinglig vilja och ett
mod, som ej vet af några faror.
Han har visat detta mod vid många tillfällen. Om ett af dem
berättar hans måg, Vallery-Radot, som i sin bok »Histoire d’un
savant» har skrifvit de Pasteurska upptäckternas historia. En
veterinär, som hade två galna hundar, hade skickat bud efter honom.
Isynnerhet den ene, en enorm bulldogg, tjöt och skummade af
fradga i sjukdomens sista stadium. Han räckte in en jernstång till
honom, som han kastade sig öfver» och som man endast med
svårighet kunde vrida ifrån hans tänder. Man bar derpå en af
de kaniner, som Pasteur hade fört med sig, bort till buren och höll
in dess öra mellan jernstängerna. Men trots allt retande kastade
hunden sig tillbaka och ville icke bita. Pasteur måste emellertid,
kosta hvad det ville, ha sina kaniner inokulerade med fradgan. Två
karlar slängde då én snara om hundens hals, han drogs fram till
yttersidan af buren, bands och hölls orörlig, medan Pasteur på en
knapp tums afstånd från honom böjde sig ner öfver honom och
med tillhjelp af ett glasrör sög till sig några droppar af fradgan,
hvarmed han kunde anställa sitt experiment. Det är i denna
veterinärkällare, vid åsynen af denna förfärliga tête-à-tête, säger
Vallery-Radot, som Pasteur förefallit honom större än någonsin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
