- Project Runeberg -  Frikyrkopastorn. Bild ur den religiösa samfundsvärlden /
Tionde kapitlet. En önskan, mäktig och djup

(1924) Author: John Wahlborg - Tema: Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

TIONDE KAPITLET.

En önskan, mäktig och djup.

Då pastor Ekner efter samvaron med Olaus Ling återvänt till det hem, där han varit inackorderad under vistelsen uppe i Norrland, var han sig ej lik. Den resignation, som i allmänhet präglat hela hans uppförande under konvalescenstiden, tycktes ha lämnat rum för tilltagande orolighet i anden, blandad likväl med en glädje, som dock föreföll mera aningsfull än för handen varande. för sitt värdfolk förklarade han, att tillvaron uppe i denna fagra och friska bygd bekommit honom utomordentligt väl, i det den återställt jämvikten i hans lynne, men att han icke desto mindre förnam, det hans livs kraft i grunden var bruten, och att en tidigare under strapatser och umbäranden ådragen inre åkomma hotade med hastigare förstörelseverk. Hans reflexioner häröver tände i honom en mäktig längtan till -- ja, han visste ännu ej riktigt vad, men bröt upp gjorde han från norrländsk skog och älv och strand, och då resan ändades, befann han sig i Kristiania, broderlandets huvudstad.

Det var kvällen efter en av de allra sista dagarna i maj. Dagen hade varit ovanligt varm, och kvällen hade kommit med svalka och skymning. På storstadens gator rådde ett rörligt liv. Detta kom särskilt till synes utanför »Chalmeyergadens bedehus», en ofantlig lokal i en av huvudstadens centralaste delar. Genom dess talrika ingångsportar går en oavbruten ström av män och kvinnor i alla åldrar. Vi följa strömmen in i den väldiga kyrkan och låta våra blickar glida ut över det väldiga rummet och upp till de dubbla läktarne. Närmast intill skranket å första läktaren, en plats, varifrån man med lätthet ser ut över varje del av helgedomen, skönja vi Harald Ekners gestalt. Hans blickar vila oavbrutet mot dörrarna, och den tätnande flod av människor, som väller in genom dem för att där inne dela sig och översvämma de olika bänkpartierna. Uppför läktartrapporna växer och tränger sig fram en annan del av floden, vidgas och breder ut sig, till dess frikyrkopastorns öga ser ut över ett hav av ansikten. Varje sittplats är upptagen, men därutifrån tränga alltjämt nya skaror på. Den öppna platsen framme vid predikstolen börjar myllra av tillskyndande, och trycket från gångar och dörrar fortfar. De från var sin sida upp till predikstolen ledande trapporna annekteras, vestibuler och korridorer fyllas; och på trapporna därutanför höja sig de sist och försent komna på tårna för att över folkmassornas huvuden uppfånga en skymt av rummets inre. Det är en imponerande syn, som möter frikyrkopastorns öga. Han tycker sig ock i dessa tusendens anleten finna ett uttryck, väsentligen skilt från det hos kyrkobesökare i allmänhet. Dessa skaror ha uppenbarligen kommit i stark förväntan på något mot dem själva angripande, något, vars genomträngande kraft de redan delvis känt, men varav de längta efter fullheten. Skuldra vid skuldra stodo de och sutto dessa tusenden och åter tusenden i väntansfull förbidan på ev predikan, som de på förhand visste skulle bliva dem ett personligt vidrörande. Runt om trängd av skarorna, som nu hunnit upp på själva predikstolen, visar sig en ung man med blida drag, närmast lik en städad arbetare. Alla prästerliga later synas honom främmande, och av ritualismens band känner han intet. I en bön, som torde ha räknat knappt ett femtiotal ord, överlämnar han sig i Guds hand och svänger därefter med genomträngande kraft Andens svärd, som är Guds ord, och låter det gå genom märg och ben. Där han står inför skaran av odödliga själar, tyckes han upptagen av en önskan blott, men en mäktig och djup sådan, den att bringa så många som möjligt i Frälsarens armar. Ingen överdriven entusiasm, intet stormande ordsvall. Lugn och behärskad, förmår han dock lägga sin själ i vittnesbördet och vädjar med outsäglig kärlek till människornas både hjärta och förstånd, och då efter föredragets slut sången så självfallet brusade från de frälstas läppar: »Se, han väntar, beder, klappar, öppna nu», då sänkte Harald Ekner, djupt rörd, sin bleka panna mot läktarbarriären och tackade i sin själs innersta Gud för tecknen, som bådade en ny tid.

Efter sin predikan drog sig den unge mannen nästan obemärkt tillbaka, och pastor Ekner såg honom ej mera, men så mycket mera slående framträdde inför den svenske frikyrkopastorn frukterna av det med så mycken enkelhet och kraft framburna vittnesbördet om Kristus. Timma efter timma skred, utan att skarorna visade några tecken på att vilja skingras. Harald Ekner började en rundtur genom de olika delarna av lokalen och var även in i tvenne mindre, vägg om vägg med kyrkan belägna bönesalar. Överallt stötte han på knäböjda, i tårar kvidande själar, som sökte sina samvetens lättnad. Här och där stodo smärre grupper inbegripna i samtal om det allra nödvändigaste, medan andra i deras närhet uppstämde lovsånger till hans ära, som löst dem från deras synders band. Först vid midnattstid lämnade pastor Ekner mötet, ännu ett stycke ut på gatan följd av tonerna från de frälstas lovsånger. Och dessa lovsånger vunno genklang i hans egen själ. Vad han sett och känt hade tänt hoppets eld i hans bröst. En mäktig Guds kärleksvåg hade gått fram och slagit in i hans egen själ, och han såg nu i tron samma underbara våg slå över Kölen och lik en smältande, renande kraft brusa fram över stad och land på älskad fosterjord, och i den låg lösningen på så mången dunkel fråga. Guds kärlek, utgjuten i människornas hjärtan, se där vägen till uppresande av det nya, apostoliska tidevarvet med återställande av Guds Andes styrelse över församlingarna.

Så reflekterade frikyrkopastorn, och hans hjärta fylldes med en obeskrivlig glädje. Vad han ej förmått, det skulle Gud själv i sin oändliga godhet utföra.

Efter detta stannade han ej länge i Kristiania. Han ville hem nu, hem för att tälja om Kristi ankomst till sin församlings förnyelse. Han hade ju själv hört »ljudet i Bakaträdens toppar». Han ville finnas i skötet av sitt hem och i kretsen av sina vänner, medan den gudomliga vågen drog över församlingen.

Junisol log över stormfri Kristianiafjord, då snälltåget gled ut från banhallen och ilade mot svenska gränsen. Då gränsen passerades, lutade sig pastor Ekner ut genom fönstret och mötte, värmd till sitt sinne, de leende värmländska nejderna, vilka i kvällens frid tedde sig så outsägligt fagra. Då tåget närmade sig Arvika och i följd därav saktade farten, trängde tonerna av en sång in till vår passagerare. Han gick till fönstret och såg ut. En skara unga människor stod där mitt bland löv och blommor, och med röster, lödda ur frälsta själars djup, sjöng skaran:

 

»O, det skall bli härligt för mig, härligt för mig,

Jesus få se och för evigt tillbe.

Det skall bli härligt, så härligt för mig.»

Harald Ekner greps djupt vid denna syn och sång. Hans bröst skakades av rörelsen, och han brast i tårar. Han drog sig bort från fönstret och gick över till motsatta sidan. Han drog även här ner fönstret för att svalka sitt upphetsade ansikte. Framför honom låg spegelblank den täcka lilla insjön med de grönskande stränderna. Näpna små farkoster gledo därute, och i dem sutto unga, lyckliga människor. Roddarna vilade på årorna, medan från samtligas läppar brusade sången:

 

»O, det skall bli härligt för mig, härligt

för mig,

Jesus få se och för evigt tillbe.

Det skall bli härligt, så härligt för mig.»

Tonerna klingade så klara mot strand. Harald Ekner blev överväldigad och sjönk tillbaka i sitt hörn av kupén. Tårarna strömmade utför hans kinder. Han böjde sig djupt ned och gömde ansiktet i sina händer. »O, Gud, sade han för sig själv, det är dock för mycket för mig. Du har då kommit, kommit i kraft till mitt älskade fädernesland.»

Natten lång gick tåget sin pilsnabba färd genom svenska bygder, och nästa dag var pastor Ekner hos de sina, men då med uttömda kroppskrafter. Redan innan kvällen var han allvarsamt sjuk och hade måst intaga sängen.

* *

*

Underrättelsen om pastorns hemkomst spred sig fort, och redan efter ett par dagar . visste man därom ganska allmänt. Man visste ock, att han kommit hem sjuk, och att hans sjukdom efter hemkomsten tilltaget i allvarsamhet, så att i följd därav läkaren förbjudit besök hos honom. Det är knappa åtta dagar efter hemkomsten, en underskön junikväll. Pastor Ekner ligger på sin bädd med slutna ögon, och en stilla frid vilar över de obeskrivligt bleka anletsdragen. Hans hustru, som suttit troget dagar och nätter vid hans läger, har nyss lämnat honom ensam och gått in i det bredvid liggande rummet, där hon velat i bön samla behövlig själsstyrka för att utan förtvivlan möta det kommande, hårda slaget. Hon lyfter plötsligt upp sitt huvud och lyssnar. Toner av en sång, något undertryckt men känslig och varm, når hennes öra. Hon stiger fram till fönstret och öppnar det på glänt. Där nedanför under lönnarna, vilka sträckte sina bladlika grenar ända mot pastorshemmets fönster, stod en liten skara unga människor i ljusa sommardräkter. Deras kärlek hade fört dem hit och bjudit dem att hälsa den trötte predikanten med sång, den sista han skulle få höra på jorden.

 

»När jag har slutat min möda och strid

och Gud mig hämtat till hemmet i frid,

att då få vara när Herren alltid

skall bliva härligt, så härligt för mig.

O, det skall bli härligt för mig, härligt för mig,

Jesus få se och för evigt tillbe.

Det skall bli härligt, så härligt för mig.»

Den unga frun smög ljudlöst in i sjukrummet. Pastorn hade slagit upp ögonen, och över hans drag lyste ett uttryck av himmelsk sällhet.

Öppna fönstret, viskade han, att jag må höra det tydligare. Det är välsignelsefloden! Jag hör, jag förnimmer dess rika svall. Gud vare lov!

Thora gjorde honom till viljes och lät fönstret stå på glänt. Mera tydliga hunno tonerna av sången upp och fram till den sjukes läger.

»O, det skall bli härligt för mig, härligt

för, mig!»

Thora lutade sig ned över den älskade sjuke.

-- Harald, viskade hon, flera dina vänner ha kommit hit och äro nu samlade på ditt arbetsrum, där de knäböja i bön. Olaus Ling har också kommit och är mitt ibland dem, även Enestrand är med, alla hälsa dig, att de längta till större kristuslikhet. Jag såg nyss in till dem. De lågo då alla på sina ansikten inför Gud i starkt rop och tårar. Jag tyckte, att rummet skälvde av den kraft, vari de tillbådo och prisade Gud.

Harald lyfte upp sina matta ögon och viskade med knappt hörbar röst.

-- O, under av nåd, det är nya tiders förebud. Det är dimman, som lyfter sig, själviskhetens dimma, hon lyfter sig och svinner bort för den gudomliga kärlekens fläktar. Min Gud, jag prisar dig av hela mitt hjärta!

 

»O, det skall bli härligt för mig, härligt för mig!»

Då den unga frun såg på sin make, märkte hon, att hans anletsdrag plötsligt började mycket förändras. Det var dödens förebud. Hon samlade all sin kraft, böjde sig ned och slog sina armar omkring den döende.

-- Harald, yttrade hon, har du ännu någon önskan, så säg mig denna just nu.

Då lyfte frikyrkopastorn ännu en gång sin slocknande blick:

-- Ja, svarade han med en röst, vars styrka överraskade hans maka -- jag har en önskan ännu, en mäktig och djup.

-- Och den är, min älskling?

-- Att Gud må förlåta mig.

-- Förlåta dig, min vän!? Vad förlåta dig?

Harald Ekner svarade ej, hans kind föll närmare kudden, och dödens blekhet steg honom över pannan.

Med övermänsklig kraft lyfte Thora hans huvud och skuldror upp från bädden, tryckte honom intill sig och sade med en röst som skalv av ångestfull iver:

-- Harald, säg -- v a d förlåta dig?

En darrning drog genom frikyrkopastorns hela varelse, och en tår föll från nästan brutstet öga, då han sakta viskade -- och dessa ord voro hans sista på jorden:

--!! E t t f ö r f e l a t l i v!



Project Runeberg, Sat Dec 15 21:06:39 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/pastorn/10.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free