Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Släkt. Föräldrar och barndomsår. Studier i Lund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hösten 1793 kom Wallmark, då femtonårig, till Lund
och inskrefs såsom student. Som tillgångarna i föräldrahemmet
voro knappa, gällde det att inrätta sig med största
möjliga sparsamhet. Det bestämdes därför, att han skulle
dela rum med en kamrat och hufvudsakligen lefva af
matsäck, medförd hemifrån, ett den tiden ganska vanligt
lefnadssätt för fattiga studerande. »Men», säger han en gång
vid en återblick på dessa år, »man frågade då ej så mycket
efter hur kroppen hade det, blott själen fick fråssa».
Valet af kamrat hade emellertid ej utfallit lyckligt; dennes
dystra, religiösa åskådning hotade att alldeles nedtynga
Wallmarks af naturen glada lynne. Det blef honom därför
nödvändigt att söka inrätta sig på annat sätt. Han lyckades
äfven att redan följande år erhålla kondition mot fritt
vivre i den bekante domprosten Henrik Schartaus hus, och
därigenom blef det honom lättare att åren 1794 och 95
uppehålla sig vid akademien.
Om sin första termin i Lund skrifver han efter några
års vistelse i Stockholm till en f. d. kamrat, dåvarande
rektor Rabe i Falkenberg:
»Jag har alltid älskat religionen. Min far lifvade tidigt
hos mig den innerligaste kärlek för den och dygden. Hans
föredömen gåfvo vikt åt hans lärdomar, men han öfvade
äfven en dygd, som jag sedermera isynnerhet lärt värdera.
Han var aldrig intolerant. Jag kom till Lund, jag var nog
lycklig att få en kontubernat, som var religiös, men huru
fast min kärlek för religionen än var, kom han den att
vackla genom en ytterlighet, likaså vådlig som irreligiositeten,
till hvilken den blott har ett steg — jag menar det
religiösa svärmeriet. I hans tanke var det oskyldigaste
nöje en synd. Såg han mig skratta eller göra något annat,
som jag tyckte, oskyldigt nöje, var han strax färdig med
en straffpredikan. Kom någon vän till oss, som ej vägde
sina uttryck, ryckte han på axlarna och himlade med
ögonen, — med ett ord, han var i högsta grad intolerant.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
