Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
Gunhild
gripes starkt, men kämpar tigande mot sin rörelse.
Arnljot.
Minns du ej, hur luften stod full af däfna granskogars
doft och ångan från tunens häggar i blom, där vi följdes till
stranden ned — hur vi gledo för drömmjuka årtag ut på Stor-
sjön i högflodsglans — hur de breda sund lågo blanka i ljus
och speglade holmar och fjärrblå fjäll och vakorna sjöngo lik-
som i rus, när läppar möttes och löften vigde vår skälfvande
ungdomslyckas första, strålande kväll?
Sträcker armarna mot Gunhild.
Gunhild
är nära att kasta sig i hans famn.
Vaino
smyger sig ut ur stugan, bakom Arnljot, och försvinner
i skogen.
Gunhild
som märkt Vaino, hejdar sig och tar ett steg tillbaka, under det hon kämpar
för att återvinna sitt lugn.
Arnljot
som förut.
Gunhild! Du bad att få dela den fredlöses lif — nu är
det han som beder —
Gunhild.
Den smälek jag led, när du dref mig bort, den gäldar du
nu — hvad mera? Blodskuld står mellan oss.
Arnljot.
Har ej Olav lärt dig, att hans gud förbjuder all hämnd?
Gunhild.
Intet vet jag därom — och söker ej hämnd. Du lider den
lott du valt — och sörjer, tycks det, för lindring.
Lindring?
Arnljot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
