Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
61
Vaino
ilar in, hejdar Ubmas arm, väcker Arnljot med ett rop och skyndar
ut igen.
Ubma
gör mot Vaino en åtbörd af ursinnig vrede och flyr hastigt utför sluttningen.
12.
• Arnljot
långsamt, undrande.
Jag var i drömmarnas land?! — Sällsam var synen jag såg!
— Gaf den mig varsel? — Döda fränders skara följde nord-
männens konung. Olav Trygvesson var det förvisst: Vikar gick
främst och bar tecknet. Hans lott syntes mig lyckosam lycka
ljöd ock ur sången de sjöngo — om honom? — Eller om mig?
Och min moder vinkade: — en anings isande fläkt kylde mitt
blod. Ja, detta är bud om min död! Mer än bud — maning.
Röster hör jag ropa ur dödsrikets dunkel, lockande röster om
frihet och fred —
Tar upp sitt spjut från marken och riktar liksom pröfvande dess udd mot sitt bröst.
Vaino ses förstulet iakttaga honom bakom träden till höger.
Gunhild visade mig vägen — med det skarpa stålet mot
sin barm. — Hennes barm! — Finge jag hvila vid den, om
jag följde efter till Olav? — Nej! Döden är min väg! — Så rista
Själfråde, runan, som spränger mitt ödes kvalfulla bann!
Rifver upp bröstlinningen på sin rock för att stöta spjutet i sitt hjärta.
13.
Vaino
skyndar in, faller på knä framför Arnljot, griper om spjutet och för
det åt sidan.
Arnljot
ser en stund tigande och mörkt på henne.
Gå till ditt folk! Vi måste skiljas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
