Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
59 Litteraturanmälan.
hat slutet.. I en anmärkning tillägger förf., att »öppet a» betecknar
ett a, som bildas med mera sänkt underkäk och tunga än »slutet
a». Det är mycket af hvad förf. här säger, som kan underkastas
diskussion. Först och främst kan det ifrågasättas, om det är
lämpligt att utan vidare tillägg lära nybegynnaren, att termerna
öppensluten angifva graden af tungans och underkäkens sänkning och
höjning. Vanligen identifiera vi dessa benämningar med de tyska
offen-geschlossen. Nu veta vi, att många tyska fonetici låta dessa
ord betyda — ej graden af tunghöjning och käkhöjning, för
hvilket man använder benämningarna niedrig (låg) — hoch (hög) utan
— tungans egenskap af att vara slapp (och platt) i den
artikulerande delen eller spänd (och konvex), se t. ex. Sievers,
Grund-züge der Phonetik 3 sid. 92. Denna terminologi är gifvet att
föredraga af många skäl, som här ej är platsen att andraga. — Men
när nu förf. bestämt öppen-sluten på sätt han gjort, är det alldeles
felaktigt att kalla a i hatt öppet, a i hat slutet. Hvar och en
kan lätt öfvertyga sig därom, att vid ä käk vinkeln är större än
vid a< I svenskan är ë slutet, e Öppet; på samma sätt förhålla
sig t—Ï, ö—ö. Nu föreställer man sig, att förhållandet är detsamma
vid ä—a. Och de första experimenten tyckas bestyrka denna
uppfattning. Ty man kan uttala a med större käkvinkel än ä, liksom
man öfverhufvud taget kan med en viss käkvinkel uttala hvilken
vokal som helst, under förutsättning att käken ej sänkes för lågt.
Under suggestion af föreställningen, att a är Öppnare än ä, uttalar
man vanligen vid de första experimenten a med mera sänkt käk
än ■ ä. Men man finner snart, att detta ej är förhållandet i det
oreflekterade uttalet. Tvärtom, i vanligt tal bildar man a med mindre
käkvinkel än ä. Enligt lyttkens-Wullf, Metodiska
Ljud-öfningar (Lärarens Upplaga) §§ 2, 3, är vid a tandöppningen, som
förhåller sig till käkvinkeln som kordan till medelpunktsvinkeln, på
sin höjd 1 centimeter, vid ä däremot ’ iy2 centimeter. Med
författarens terminologi skulle man således kalla a i hat öppet, a i
hatt slutet, således alldeles kasta om benämningarna, se Storm
Englische Philologie 2 I sid. 233. Gifver man åter termerna
sluten, öppen den betydelse, jag föredragit, då skulle jag tro, att
man kan kalla ä slutet i förhållande till a; dock är jag ej om
denna sak fullt viss. I § 35 får man lära sig, att s framför vokal
är tonande, men tonlöst, om det i denna ställning föregås af
tonlös konsonant. Detta är en sanning med modifikation. Om
nämligen s böljar någon af de senare sammansättningsdelarna i ett
sammansatt ord, kan det förblifva tonande äfven efter tonlös
konsonant. Uti ordet Absicht t. ex. (och i alla därmed i detta afseende
analoga ord) kan s vara såväl tonande som tonlöst, ehuru b är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
