Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
Litteraturanmälan.
tonlöst. Att i sådana ord s trots dess uttal i det enkla ordet kan
bli tonlöst är en egentlig sandhiföreteelse. Ord, i hvilka man ej
längre har känsla af sammansättningsdelarna, behandlas som enkla,
t ex. Rätsel (med tonlöst s).
Vid den skematiska framställningen af vokalerna har förf.
användt ett tecken —, om hvars betydelse man ej är fullt viss.
Enligt skemat synes ä betyda bakre, a främre a; däremot synas
o, w, i betyda högre vokaler i förhållande till o} u, i resp. Går
man till den egentliga uttalsläran, synes tecknet i fråga
understundom betyda lång kvantitet, t. ex. vid frågan om uttalet af a. Det
är naturligen i högsta grad olämpligt att i en bok, som är afsedd
till själfstudium for nybörjaren, låta ett och samma tecken hafva så
olika betydelser; man kan i. fråga om dessa saker ej vara nog
tydlig. Förf. bör ovillkorligen använda ett diakritiskt tecken för att
angifva skillnaden mellan hög och låg vokal (sluten-öppen), ett
annat för att angifva skillnaden mellan kort och lång vokal. Och ej
kan det väl vålla något besvär att följa Vietors exempel och för
att angifva det förra förhållandet använda punkten (.) vid de låga
vokalerna och vid de andra intet tecken. I vokalskemat bör man
ej vidröra frågan om vokalkvantiteten. Hvad förf. menar med att
angifva ä som bakre a, förstår jag ej alis. Förhållandet är ju på
sätt och vis rätt, då det gäller svenska vokalsystemet, men
författarens vokalskema gäller ju tyskan, och i detta språk gäller ju icke
denna skillnad mellan à och a.
Författarens afsikt är, såsom många gånger nämnts, att
införa nybörjaren i den fonetiska terminologien. I § 13 redogöres
för konsonanttermerna; där användes benämningen labiodental såsom
motsats till bilabial; i § 16 åter talas om dentilabialt vi
motsats till bilabialt v. Det är tydligt, att förf. antingen bör använda
samma term på bägge ställena eller åtminstone angifva, hvad han
menar med den senare benämningen.
I § 25 säger förf. att ie uttalas i betonad ställning som i;
såsom undantag från denna regel anföres bland annat vielleicht. Är
det verkligen författarens mening, att ie i detta ord är betonadt?
I § 20 säges, att eT uttalas som t i slutljud samt framför s;
som exempel anföras endast Kleid, Kleids och kleidsam. Menar
författaren, att det i det sista ordet är s, som verkar tonlösheten
hos d? I en eventuell ny upplaga bör förf. skrifva exspiratorisk, ej
expiratorisk (sid. 26.)
Förf. har sid. 25 användt termen sandhi och definierar den
såsom »de förändringar af de särskilda ljuden, som betingas af
närstående ljud». Jag anser ej denna uppfattning af ordet sandhi
riktig. Vore så förhållandet, skulle man kalla omljudsföreteelserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
