Print (PDF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108
Några skolminnen och skolpoj kstankar. 108
känner med sig, att kamraterna glädjas åt hans ofärd.
Vill det inte då till hjältemod att bekänna sitt fel inför
dem? Eller tänk om den andre, som han tuktat, varit en
sådan, om hvilken hela klassen tycker, att »det var bra
gjordt». Om han nu skulle låta öfvervinna sig och öppet,
ångerfullt erkänna sitt fel, kanske till och med bli våt i
ögonen och darra på rösten. Skulle han inte sjunka i
kamraternas ögon? Skulle de tro, att det var ånger och inte
fruktan som gjorde honom mjuk? Vill det inte till
hjältemod att utsätta sig för sådant? Och ändtligen, har man
rätt att kräfva ett sådant mod af ett barn? Vidare, om
den stackars pojken säger ett ord, hur går det då ? Jo
förmodligen blir du ond, ty rösten tyder på trots. Så
brukar det ske, ty underligt nog går det för sig att vara
en lärd man, en praktisk man, en duglig kommunalman
och på köpet en erfaren lärare utan att ha observerat,
hur det låter, då ett barn skall svälja gråten och tala på
samma gång.
Detta ungefär var mina skolpojkstankar om
disciplinförhören inför sittande, klass. Jag tror fortfarande, att
dessa pinsamma tillställningar göra stor skada. Jag vet,
att lärare finnas, som anse offentligheten behöflig såsom
korrektiv mot personligt godtycke, och jag kan icke döma
någon för hans öfvertygelse. Såsom skolpojke trodde jag,
att lärarne voro för rädda om sina lediga stunder för att
kunna ha råd att offra en halftimme åt en stackars
vilsekommen pojke. Dess bättre gjorde jag dem orätt. Men
själfva saken är som den är. Det är förunderligt hvad
hjärtat veknar på ett barn, som ställes ansikte mot ansikte
med en faderlig vän, som icke hotar, utan blott vädjar
till samvetet. Detta har jag haft tillfälle både att känna
i bröstet och se för ögonen. Men en sådan svaghet har
en pojke oerhördt svårt för att visa, och den omtänksamme
läraren måste * vara angelägen att ej göra det svårare än
oundgängligt är.
Det tör väl hända, att jag dömer orättvist strängt
öfver den offentliga rättsundersökningen i skolan, men min
uppfattning däraf är så väsentligen bestämd af mitt allra
pinsammaste skolminne, minnet af huru en lärare
föröfrigt en from och ädel man, som både förtjänar och äger
min uppriktiga tillgifvenhet — anställde en undersökning
inför sittande klass angående en misstanke för svår sexuell
förvillelse. Exemplet är lyckligtvis mer monströst än ty-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
