Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Några skolminnen och skolpoj kstankar. 115
nansen, och så att jag längtat efter timmens slut för att
få komma hem på min kammare, där ingen fanns, som
skulle kalla mig kruka, om jag skulle vara vek nog att
»ta till ögonen». Men så tog timmen slut, någon af
kamraterna gjorde mig en tjänst — som jag tyvärr ofta
besvarade med en likadan tjänst — den bestod i att säga:
»det var väldigt, hvad X. var fräck i dag, du gjorde ju
rakt ingenting» och detta lilla gift kan, det vet jag af
egen erfarenhet, i ett ögonblick förvandla ånger i hat,
ödmjukhet i trots. Men jag tror, att endast få
barnasinnen skulle haft mottaglighet för ett sådant gift, om
vederbörande hade velat och vågat, helst mellan fyra ögon
framme vid katedern sedan kamraterna gått, säga ett
vänligt ord, till exempel så: »Det här var ledsamt du,
men nu börja vi på ny räkning».
Jag sade med flit »vågat», ty jag tror, att de fleste
lärares underlåtenhet att räcka en hjälpsam hand åt den,
de nödgats straffa, har sin grund däri, att de befara det
en dylik vänlighet skulle missuppfattas såsom ett
klen-modigt desavouerande af den föregående bestraffningen.
Men jag tror ej, att alltför många af våra skolpojkar trots
allt ha fått sina begrepp om straffande kärlek och förlåtelse
så förvirrade, och åtminstone skola de ej få det, om de
vänjas vid, att magistern talar tydlig svenska, då han
verkligen har en förlöpning att af bedja. Jag har sett, att
man genom ett vänligt ord i ett lämpligt ögonblick kan
locka fram tårar ur ögonen på hurtiga pojkar, som
sannerligen inte gråta för att det svider i skinnet.
Jag har nu redan ordat allt för länge, och det är
tid på att jag sammanfattar mitt yrkande, och
sammanfattandet kan ske i ett enda ord: personlighet,
personlighet i förhållandet mellan lärare och lärjungar. Till en
början personlighet i umgänget, så att man ej å ömse
sidor stannar vid den ytliga beröring, som gör läraren
i sin undervisning till blott föreläsare, i sin uppfostran till
blott polisbetjänt. Jag är viss, att läraren och skolpojken
skulle göra många öfverraskande och glädjande upptäckter
genom en närmare personlig bekantskap. Åtminstone vet
jag, att de aktningsvärda män som utgöra de handlande
personerna i det föregående, af oss skulle betraktats med
helt andra ögon, om vi sett litet mer af den välvilja, som
de faktiskt hysa, men som skolkonvenansen bjöd att man
skulle dölja för oss, och som tvifvelsutan varit ännu större,
om ej samma konvenans lagt hämmande band på dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
