Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244
Skolan och bibelkritiken.
III.
Antaga vi nu — och det behöfver ej vara ett
antagande mot verkligheten — en lärare som har religiös
tro, kristlig tro, och på samma gång har tillägnat sig
mer eller mindre af bibelkritisk åskådning — hur skall
han gå tillväga vid sin undervisning? En rätt
vidtut-seende fråga. Några ansatser att belysa den må göras
— några försök att säga, huru den förståndige läraren
i fråga sannolikt gör och icke gör.
En man, som tror i personlig mening, som kanske
kämpat sig fram till denna tro under strid mot
allehanda tvifvel, är på det klara med, att i kristendomen och
det kristliga lifvet är intet bevändt utan tro. Han skall
därför aldrig förfalla till den ytlige moralistens flacka
tanke: det betyder ingenting hvad de tro — gör blott
det som är godt! Ty han vet alltför väl, att man
måste tro på det goda, innan man kan vilja göra det.
Hans medvetna syfte vid ali undervisning måste blifva
att »fostra tron». Jag säger med flit icke »väcka» tron.
Ty hos barnet och den unge finnes en viss naturlig
trosförmåga och ett trosbehof, ja en embryonisk
gestaltning af tron, till hvilken utvecklingen har att sluta sig.
Att tro, äfven att tro på Gud, är naturligt för barnet.
Barnet och ynglingen hungrar därför efter saker, som
de kunna med tro och tillit omfatta, och då »det
trovärdiga» innehållet meddelas dem, så omfattas det
omedelbart utan kritisk reflexion. I början sker detta
oklart och likasom instinktivt. Men meningen med
uppfostran på detta område är just att leda trons
omfattande på det rätta objektet och göra detta omfattande
allt mer klart och medvetet.
Det första på alla uppfostrans stadier måste då
blifva att enkelt och utan »bevis» eller kritiska utflykter
meddela detta »trovärdiga», som barnets och ynglingens
djupaste behof sträcka sig efter. Det skall komma i
formen af en »trovärdig» persons ord: en slags
trosbekännelse, som väcker tro. Och detta sker bäst, om
det sker utan alla »anstalter», utan mycket förmaningar,
utan »patos» och buller. Ingenting är så viktigt, som
att den »enkla naturligheten» bevaras. Barnet har fint
sinne derför.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
