Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Läroboken i logik.
87
tillkomma det senare», — hvilket ju innebär, att de två
föremålen i fråga skulle hafva alla egenskaper gemensamma).
Jag anser mig därför böra inskränka mig till att dels
erkänna, att Författarne enligt min åsikt i hufvudsak
tillfredsställande bemött två af mina tjugu anmärkningar (nämligen rörande
limitativa omdömen och rörande dictum de nullo), dels med
några ord beröra den viktigaste meningsskillnaden mellan oss.
Denna rör innehållet i det kapitel, som i en skollärobok i
logik bor egnas åt läran om den vetenskapliga metoden.
Mot Författarnes framställning däraf har jag riktat den
anmärkningen,’ att deras karakteristik af vetenskapen ej träffar
in på alla vetenskaper. Härpå genmäla de, att den det gör,
»så långt som de verkligen äro vetenskaper». De vilja sålunda
ej erkänna de s. k. vetenskaperna vara verkliga vetenskaper
längre, än för så vidt de ytterst gå tillbaka till en själfklar
princip och därur härleda allt annat såsom logiskt nödvändiga
följder.
Detta innebär i själfva verket att ej erkänna annat än
matematik och vissa delar af filosofien såsom vetenskap, ty ej
ens mekanikens principer äro verkligt sjelfklara och än mindre
kan man t. ex. i historia, botanik och zoologi uppvisa någon
sådan själfklar grundsats, hvarur vetenskapens öfriga innehåll
kunde med logisk konsekvens härledas.
Denna uppfattning, som förnekar vetenskapligheten hos
flertalet vetenskaper, har ej blott sin grund i, att man ställer
vetenskapens begrepp högt, utan beror väsentligen på en ensidig
uppfattning af detta begrepp, — en ensidighet, jämförlig med den,
som Spinoza gjorde sig skyldig till, då han trodde sig böra
insnöra filosofien i »den geometriska metodens» tvångströja, eller
i motsatt riktning med den, hvarpå den moderna positivismen
grundar sitt förnekande af ali egentlig filosofis möjlighet.
Oppositionen mot denna ensidighet är icke bemött genom
Författarnes antydan, att jag genom den skulle vilja »neddraga
vetenskapen»!
Jag medgifver, att man icke kan tillfredsställande utreda
vetenskapens betydelse och framställa dess metoder, utan att
delvis komma utanför en strängt formel logiks område. Men
min åsikt är, att en skollärobok i logik ej bör inskränka sig
till detta område, utan äfven upptaga sådana ’ reella satser, som
äro oundgängliga för en metodlära. Föreningen mellan dessa
båda sidor i logiken är redan genomförd inom de värdefullaste
nutida vetenskapliga handböckerna i logik. Frukterna däraf böra
förr eller senare äfven komma vår skolbildning till godo. Att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
