Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
Litteraturanmälan.
förråder sig en genom mångårig undervisningsvana förvärfvad
rik pedagogisk erfarenhet. Här och där möta högst originella
och intresseväckande synpunkter, hvarförutom framställningen
fördelaktigt utmärker sig genom klarhet, reda och behaglig form.
Ehuru boken uteslutande är skrifven med hänsyn till
förhållanden, som äro rådande inom Tysklands evangeliska skolor,
torde på grund häraf många lärdomar kunna af densamma
hämtas äfven för våra svenska läroverk.
Sin framställning fördelar förf. i två stora
hufvudafdelningar. Den första berör religionsundervisningens uppgift såväl
i allmänhet inom uppfostrings- och bildningsarbetet i stort som
i och för sig, samt dess ställning till den kyrkliga bekännelsen.
Den senare, vida mera utförliga berör religionsundervisningens
medel, personliga som sakliga. Det faller genast i ögonen, att
den första af dessa hufvudafdelningar är tänkt såsom bildande
ett slags prolegomena till den senare och med lika rätt såsom
sådan skulle kunna betecknas, om ej boken mera varit egnad
att gagna ett praktiskt än ett vetenskapligt ändamål. Den ger
emellertid en god föreställning om författarens moderat
frisinnade, af såväl praktiskt intresse som religiöst allvar uppburna
ståndpunkt i förhållande till de motsatta teologiska riktningarne
inom det evangeliska Tyskland. Med en grundlig kännedom
om de kritiska forskningsresultaten på den exegetiska, såväl som
historiska och systematiska teologiens område förenar han den
största varsamhet, när det gäller att erkänna dem som säkra
och giltiga sanningsfakta och att sedan göra dem för skolans
pedagogiska arbete fruktbärande.
I den andra hufvudafdelningen redogöres först för de
personliga medlen, religionsläraren och hans medhjälpare, där förf.
bl. a. lifligt anbefaller s. k. föräldraaftnar, samt vidare för de
sakliga medlen, d. ä. det religiösa lifvet och undervisningen
själf. Efter en kortare framställning af på hvad satt pedagogen
för sitt ändamål har att lämpligast begagna sig af det förra,
såväl sådant det möter ynglingen inom som utom skolan, öfvergår
förf. till didaktiken och metodiken i mera inskränkt och
egentlig mening. Han gifver här ett vidlyftigt, in i de minsta
detaljer gående förslag till begränsning och fördelning af lärostoffet
på skolans olika stadier och klasser, intressant särskildt därför,
att det erbjuder ett rikt material för jämförande undersökningar
med svenska skolförhållanden. Hvad själfva
undervisningsmetoden beträffar, bör den enligt förf. i allmänhet vara en
tillämpning af följande 5 principiella satser: 1) religionsundervisningen
bör så mycket möjligt är vara frivillig, 2) praktisk, 3) sann och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
