Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
Om förstummandet af finalt r i franskan. 170
Skärskåda vi först formerna på -ewr, så finna vi således,,
att en tid bortåt parallelformer böra hafva existerat: doulöz—
doulör, cöz—cör, recevöz—recevör; formerna på -öz voro mera
populära, de på -ör mera lärda eller litterära. I de ord, som
ej hade fem. på -euse, fick ör öfvertaget, och de förekomma
sedan blott sparsamt och högst populärt med -öz: cæuz Nisard
329, onneuz ib. 333, peuz ib. 347*). Men i ord, som hade
sidoform på -euse, vann öz en naturlig seger, och det öfvergick
snart i^ö, såsom flere från Thurot och Ni sard nyss citerade
exempel visa.
Gå vi så till formerna på -er, så hafva de samtidigt varit
utsatta för r : s öppnande inverkan, och vi få en tid
parallelformer allez—aller, payez—payer, mez—oner, amez—amer
{amarus), en tiez—entier.
I ord utan sidoformer på -ère blef ez förhärskande; däraf
infinitiverna på ez hos kopisterna af Joufrois och L’Amant
rendu cordelier; däraf i nästa stadium de redan anförda
infinitiverna på -é hos Thurot och Nisard; däraf också t. ex. de
konstanta formerna dange, roche, etc. (Thurot II, 156), mestie,
papié (ib. II, 157). I synnerhet voro dessa former hemma i
det populära språket, enligt H. Estiennes uttryckliga uppgift
(Thurot II, 150, 157). En grammatiker säger också, att af
dubbelformerna me—mer den förra var provinsiel (Thurot I, 56).
Af dessa ord ha dock några till slut i litteraturspråket fått -er.
Af dubletten me—mer (Thurot I, 56) segrade den senare
formen, dels därför att litteraturspråket kunde taga hänsyn till
önskvärdheten af fylligare kropp**), dels emedan marée, marin
m. fi. former, snarare än terre, influerade. Af dubletten cuillé
—cuiller (Thurot I, 198) segrade slutligen den förnämligare
formen på -er, ehuru ej absolut fullständigt (se Littré), kanske,
såsom man förr ansett (se Thurot), under intryck af cuillerée
med hörbart r, kanske emedan ordet (ovisst hvarför) tidigt blef
fem. Det är också högst antagligt, att man af hier fått ye och
yer, ehuru det förra ej finnes intygadt, och att den senare
fylligare formen föredragits i litteraturspråket.
*) Detta % kunde också falla: peu, cæu Nisard 339.
**) Lektor Andersson vill ej veta af denna synpunkt, som dock
på goda skäl upptagits af t. ex. Meyer—Llibke. Det är dock ett
faktum, att intet enda enstafvigt betonadt ord i den litterära
franskan förlorat sitt finala r. Äfven spontant utbildade patois synas
uppenbarligen hafva ledts af omtanken for sonorité i de enstafviga
orden; se Horning, Die ostfranzösischen Grenzdialekte, s. 69.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
