Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
804
Lit ter atur anmälan. 304
ser, att en dylik afses af läsaren, skall han naturligtvis svara
efter beräkning. Men om så icke är fallet och det alltså gäller
verklig undervisning, kan han uppenbarligen lika gärna svara,
att cirkellinien är en figur eller dylikt. — leke kan det väl
heller vara författarens verkliga mening, att definitionen bör
omfatta definiendums »samtliga delföreställningar», således äfven
icke grund väsentliga ?
Bokens tredje kapitel, som är dess längsta och kanske
också dess bäst lyckade, handlar om frågans formulering ur
språklig synpunkt. Vi ha här att göra med den skolade
språkmannen, och det är så mycket lärorikare att lyssna till honom,
som han också är den kunnige pedagogen. Hans grundtanke
är, att vårt undervisningsspråk så mycket som möjligt bör vara
det vanliga bildade talet. Att af lärjungarne fordra, att deras
svar städse skola ha form af fullständiga grammatiska satser,
vore att förgripa sig på den naturlighet och friskhet, som bör
känneteckna undervisningen. Sak samma gäller om lärarens
frågor: de måste nyttja det vårdade samtalspråkets enkla,
konkreta uttryckssätt och undvika allt sådant, som smakar af bok,
af uppstyltad vetenskaplighet och konstladt skolmästeri. De
böra därför vara fria från alla de många mindre vanliga
uttryck, onödiga lånord, termer och abstrakta vändningar, som
bokspråket och särskildt det vetenskapliga skriftställeriet så
ymnigt brukar. A andra sidan inskärpes, att så fri läraren bör
vara från pedanteri, så rädd bör han vara för den sortens
obundenhet i talet, som inte kan anses för annat än slarf.
Lika litet som han får nöja sig med att lärjungarne till svar
bjuda’ blott språkliga trasor,- lika litet bör han för egen del
tillåta sig några af dessa många språkdumheter (t. ex.
ifyllnads-frågor), som väl ingenstädes förekomma utom i dåliga skolor.
Från denna allmänna ståndpunkt ger författaren en rad af
regler för frågans språkliga begränsning (d. v. s. korthet och
enkelhet) samt uttrycksfullhet, samt undersöker han i
enskildheter, hvad som för fyllandet af dessa båda hufvudkraf måste
iakttagas i fråga om ordval, ord- och satsförbindelser,
förstånds-och känslobetoning m. m. En stor samling, delvis ganska
nöjsamma exempel ur såväl de famlande nybörjarnes som de
stelnade gamlingarnes praktik visar, att hur enkla och själfklara de
allmänna reglerna än kunna synas vara, de i alla fall äro väl
värda att studeras. Lärorika äro ej minst de vinkar, som gifvas
om de mångahanda orsaker, som kunna föra oss på afvägar:
bekvämlighet, förlägenhet, missriktad vältalighet, formalistisk
ifver, önskan att i själfva frågan inlägga grunden till dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
