Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Smärre bidrag till belysande af språkbruket
i modern franska.
IL1)
Af A. Malmstedt.
I. Personligt pronomen.
1. I fornfr. hade ett förenadt personl. pron., som ut
gjorde objekt till en infinitiv, sin plats före det finita verb,
hvartill infmitiven själf var objekt. Småningom förändrades
denna ordställning till den, som i den nutida franskan är
den regelbundna. Därvid, likasom utan tvifvel på många
andra områden af språket, visar sig stundom en äldre
författare vara mera modern än en yngre. Så har
påpekats, att, under det hos 1600-talets författare bruket i
ifrågavarande fall vacklar och den äldre ordställningen
ännu ar förhärskande hos Voiture, den yngre redan vunnit
terräng hos Montaigne (List, Französ. Stud. I, 36). Hos
1700-talets författare (Voltaire, Rousseau, Prévost) är typen
il na (pas) pu (voulu, osé etc.) le faire öfvervägande, men
den äldre konstruktionen ej sällsynt. Bland författare från
förra hälften af 1800-talet visar Gautier, åtminstone i Les
Grotesques, en påtaglig förkärlek för den äldre ordställningen
(viel pouvoir, vouloir och oserj, hvaremot vi icke funnit något
exempel därpå hos den nära 30 år äldre Stendhal. Det nutida
talspråket använder endast den yngre ordställningen, och äfven
i skriftspråket är densamma så förhärskande, att
skolgram-matiken ej behöfver befatta sig med den äldre konstruk-
En uppsats med ofvanstående rubrik, I, författad af lektor
E. Edström, finnes intagen i denna tidskrift för år 1900, s. 193 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
