- Project Runeberg -  Pedagogisk tidskrift / Trettioåttonde årgången. 1902 /
238

(1903-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

238

ROB. VALLMO.

vanligen till väga — är att först uppsöka preclikatsverbet.
Om man t. ex. har satsen: »Snickarens yngsta flicka
lekte med sin granna docka», sa torde det icke vara
svårt att genom en mängd exempel på verb i finit form
leda lärjungen att finna predikatsverbet lekte. Därpå
frågar man: »Hvem var det, som lekte?» Af lärjungar,
som aldrig sysslat med satslösning, får man alis icke
svaret: »flicka», men möjligen: »snickarens flicka». Det
är då lätt att få svaret fullständigt genom att påpeka,
att snickaren har flera flickor. Sedan man så f annit
subjektet (= »den eller det, man talar om»), säger man:
»Allt det öfriga i satsen är predikat ( = det, som man
utsäger om subjektet)». Att från början använda termerna
»subjektsdel» och »predikatsdel» är visst icke förkastligt,
blott man eftertryckligt framhåller, att dessa utgöra det
egentliga och verkliga subjektet och predikatet. Först
sedan man bibragt en klar och säker uppfattning af
satsens hufvuddelar, bör man gripa sig an med att uppdela det
sammansatta subjektet och predikatet i sina beståndsdelar.

Härvidlag hvilar hufvudvikten på klargörandet af
begreppen »samordning» samt »öfver- och underordning».
För det senare förhållandet har man plägat använda
termerna »hufvudord» och »bestämning». Det sistnämnda
uttrycket har emellertid för mången en obehaglig lukt
af filosofi, och — ehuru lärarne borde vänja sig därvid
— kan man ju skona deras ömtåliga nerver och använda
någon annan benämning, t. ex. »biord». Dock har jag
svårt att inse, hvarför en normal pojke i t. ex. andra
klassen icke skulle kunna förstå, att i ordgruppen
»grannens son» grannens närmare bestämmer son genom att
säga, hvems son han är, till skillnad från andras söner.
Själf har jag vid två olika läroverk från och med andra
terminen i andra klassen vid nu beskrifna metod användt
termen »bestämning» och funnit, att den utan svårighet
uppfattats.

Ehuru detta klargörande af det logiska förhållandet
satsdelarna emellan enligt mitt förmenande är det
viktigaste i satslösningen x), kräfves dock från språklig syn-

^ Lärjungarna skola vänjas att tänka! Mot det
axio-matiska : Man skall vid undervisningen gå från det konkreta till det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:41:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/pedagtid/1902/0244.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free