Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BECKMANS PROLEGOMEN A TILL LOGIKEN. 325
Men Hr B. är icke rådlös: han ger sin naturliga
utgångspunkt på båten och vänder åter till »den traditionella
logikens» omdömesformer för att se, om någonting kan
göras af dessa från den beprisade utgångspunkten. Han griper
sig så an med det kategoriska omdömet — detta är hans
mästerprof — och indelar detta först (för att icke förvilla de
enfaldiga?) i det universellt och det partikulärt
affirma-tiva samt det universellt och det partikulärt negativa. Då
han kallar dessa för »det kategoriska omdömets underarter»,
så kan man dels fråga, om icke det kategoriska omdömet
också kan och bör indelas efter modalitetskategorierna, då
dess »underarter» blifva flera, dels om icke de nyssnämnda
underarterna kunna och böra återkomma såsom underarter
t. ex. äfven för det hypotetiska omdömet, i hvilket fall de
icke heller blifva »det kategoriska omdömets underarter».
Indelningen lämnar sålunda åtskilligt öfrigt att önska.
I sammanhang med indelningen får man veta, att
det universellt affirmativa omdömet hvilar på öfver- och
underordningsförhållande eller »undantagsvis» på identitet mellan
subjekt och predikat, att det universellt negativa hvilar på
motsatsförhållande slutligen att ej blott det partikulärt
affirmativa, utan ock — mirabile dictu — det partikulärt negativa
hvilar på samstämmighetsförhållande mellan subjekt och
predikat. »På samma sätt» — tillägger hr B. — »borde
naturligtvis öfriga omdömeskategorier analyseras». Ack, huru
enkelt! Den s. k. analysen består endast i de fyra orden:
»En hvar torde inse».
Hr B. har (till ersättning för den obrukbara
samordningen?) skapat till ett nytt begreppsförhållande, som han
kallar »identitet». Men ett af de tu: antingen är
iden-titen absolut, med den påföljden, att begreppen icke äro
två, utan ett (Leibniz), eller ock är den blott relativ, men
då är den icke identitet, utan reducerar sig till
samstämmighet mellan de båda begreppen. Lägg härtill, att öfver- och
underordnade begrepp med afseende på sitt innehåll alltid
äro samstämmiga, och hr B. får, om han förstode att följa
denna anvisning, i samstämmighets förhållandet en enhetlig bas
för de universellt affirmativa omdömena, en bas, så mycket
naturligare, som de universellt negativa omdömena tydligen
hvila på motsatsförhållandet. Samma motsvarighet finner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
