Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Adolf Rydberg. S. k. satsförkortningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
s. k. satsförkortningar 119
Om alltså »satsförkortningarna» ej äro förkortade satser,
så uppstår frågan, vad slags bestämning vart och ett av dessa
uttryck egentligen är.
I. Objekt (el. ackusativ) med infinitiv består, såsom
namnet anger, av två delar, varav den ena är objekt till
predikatsverbet och den andra är en infinitiv. Av
»normaltyp» äro infinitivuttrycken i sådana ex. som »Man hörde
lärkan sjunga», »ansåg honom vara förmögen». — Härtill
lägga Beckman och Rebbe inf. uttr. efter låta, t. ex. »Jag
lät honom gå». — Slutligen hiträknar Beckman även
inf.-uttrycken i sådana ex. som »Jag tillät henne att komma»,
»tillsade dem att vara tysta».
Här föreligga tydligen tre olika typer av infinitivuttryck:
a) attAös obj. jämte inf., som kan utvecklas till att-sats; b)
att-lös obj. jämte inf., som icke kan utvecklas till #//-sats; c)
försedd obj. jämte inf., som kan utvecklas till att-sats.
En undersökning visar, att infinitivens syntaktiska
ställning också är olika i de olika typerna.
I uttrycken av b- och c-typ (»Jag lät honom gå» — »tillät
henne att komma», »tillsade dem . att vara tysta») bör väl
infinitiven betraktas som objekt till predikatsverbet.
Men vilken satsdel är infinitiven i ex. av a-typ: »Man
hörde lärkan sjunga», »ansåg honom vara förmögen»?
beckman, som till obj. m. inf. räknar även typerna b)
och c), inskränker sig till förklaringen, att infinitiven är »en
predikatsbestämning». — Även Rebbe, som medräknar
b- men ej c-typen, uttrycker sig obestämt: »Objekt med infinitiv
utgöres av ett substantiviskt ord och en infinitiv utan att, vilka
tillsammans stå som objekt till ett verb». — Brate,
som ej hiträknar typerna b) och c), förklarar däremot (§ 149 f) :
»Ett uttryck med inf. som subjektivt predikativ kallas
ofta nominativ med infinitiv, med inf. som objektivt
predikativ ackusativ med infinitiv». —Grimberg
påvisar i sina ovan anförda »Undersökningar», att ackus. med
inf. i svenskan framvuxit ur en ursprunglig förbindelse mellan
objekt och nominalt objektivt predikativ. »Infinitiven», till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
