Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Bernhard Risberg. Elof Hellquists försvenskningar av forngrekiska diktverk. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elof Hellquists försvenskningar av forngrekiska
diktverk.
Av Bernhard Risberg.
II.
(Forts.)
Den antika hexametern var en »blandad» vers i den
meningen, att den innehöll omväxlande tvä- och trestaviga
takter på det sättet, att versslutet tydligt markerades genom den
stående förbindelsen av en tre- och en tvåstavig takt (någon
gång kunde femte takten också göras tvåstavig), medan i
versens fyra första takter de två- och trestaviga takternas
antal och plats bestämdes av godtycket, så att 24 olika
kombinationer voro möjliga. I vilken hög grad dessa skiftande
möjligheter bidrogo att göra versen omväxlande och vid
längre följd bevara den från enformighet, är uppenbart.
I de klassiska språken bildades emellertid i hexametern
de tvåstaviga takterna (utom den sista, som kunde vara troké)
alltid av spondéer (två långa stavelser), vilka i uttalstid
motsvarade den trestaviga (som bestod av en daktyl, d. v. s. en
läng och två korta stavelser). I de klassiska språken fanns
det också gott om spondéer, eftersom varje stavelse, i vilken
vokalen efterföljdes av minst två konsonanter intill nästa
vokal, vid uttalet i regeln blev lång. I svenskan däremot
saknas denna s. k. »position», så att t. ex. orden skönast
bland (kvinnor) bilda en daktyl (och en troké), fastän andra
och tredje stavelsernas vokaler åtföljas t, o. m. av fyra
konsonanter intill nästa vokal. Men hos oss äro endast de
stavelser långa, som ha huvudton eller stark biton, varför en
spondé hos oss måste bildas t. ex. genom fonemen Guds
dom och gudsdom. Att inpassa dylika stavelseföljder
erbjuder sig icke alldeles lätt, och om man skulle fordra, att i
19 — 26454. Pedagogisk tidskrift 1926. Häft. 10.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
