Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Anmälningar och recensioner - Emil Solander. Gustav Erikson. Laborationer i matematik för realskolan - Emil Solander. A. Florman och A. Ruhe. Vingarnas hjältar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126 ANMÄLNINGAR OCH RECENSIONER
127 1
Idén att göra eleverna förtrogna med olika slag av solida
figurer genom att låta dem själva tillverka sådana av papper
synes värd att taga vara uppå. Så alldeles ny är den väl ej.
E. S.
A. Florman och A. Ruhe, Vingarnas hjältar. (Natur och
kultur, 248 sid., 6:75, inb. 8:50.)
Inledningsvis berättas en del forntida sagor om gudars och
människors flygförsök, med översättningar från Aeneiden (Farnas
flykt, Merkurii flykt) och Ovidii metamorfoser (sagan om Dædalus
och Icarus); vidare omnämnas den nordiska sagan om Völund,
den kristna om Simon Magus; från nyare tid berättelsen om Nils
Holgerssons resa, H. C. Andersens flygande koffert o. s. v. För
all del, berättelserna ha sitt givna intresse, bl. a. ett litterärt,
men med verklig flygning ha de naturligtvis intet att skaffa. Denna
torde väl få anses börja med Otto Lilienthals glidflyktsförsök,
vilka år 1896 slutade med hans förolyckande. De första som
utförde lyckade flygningar även med motorer, och även gåvo
flygmaskinerna den form, som de ännu i huvudsak besitta, voro
som bekant bröderna Wright, och det är ett gott grepp av
författarna att låta dem berätta om sina bedrifter med egna ord.
Även den utanför stående får därigenom, eller tycker sig
åtminstone få, en god föreställning om de svårigheter, de hade att
övervinna och deras sätt att bemästra dem. Något för
knapphändigt förefaller det mig däremot att professor Langleys
teoretiska och praktiska försök rörande flygning behandlats. Det är
nog knappast en tillfällighet, att bröderna Wright äro landsmän
till Langley.
Svenskarnas insats i ftygning finner naturligtvis i boken
tillbörligt beaktande (sid. 120—166).
Sista delen av boken, från sid. 173, ägnas de tre nutida
förnämsta långdistansflygarnas bragder: Sir Alan Cobham, Charles
Lindbergh och Richard Byrd. Beträffande Lindberghs
atlantflyg-ning är det av särskilt intresse att få de många vid den tiden
uppdykande ryktena om dumdristighet och bristande förberedelse
definitivt avlivade; han var dristig, men ej dumdristig. Det visas
tydligt, att han tvärt om förberett färden med minutiös
noggrannhet, och att han hade fullgoda skäl att lita på både sin egen
och sin maskins uthållighet. Inledningen till kapitlet »Charles
Lindbergh, atlantflygaren» är delvis mindre lyckad. Läs
speciellt den dityramb (sid. 198), som börjar med orden »Denne
långe, barhuvade unge man». Undras, om ej dess författare
innan den slutar hunnit glömma, hur den började.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
