Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Ernst Nachmanson: Läroverkslärarnas vetenskapliga arbete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4°
ERNST NACHMANSON
Vad här sagts om ämbetsexamen, gäller i ännu högre
grad licentiatexamen.
Låt mig här först citera en i all sin enkelhet genial
formulering av Torsten Bohlin: »För studenten själv medför
specialiseringskravet en uppenbar vinning. Den gör honom
intellektuellt bofast — med den trygghetskänsla som bofasthet
alltid innebär.»1 Gentemot den tendens att förbise den
teoretiska vetenskapliga utbildningen för den pedagogiska, som
då och då gör sig gällande, hävdar jag — likasom så
många av skolans egna lärare och myndigheter förut i ord
och handling gjort — att läroverken ha mångsidigt och
oeftergivligt behov av lärare med mera djupgående
vetenskaplig skolning, vilka lärt sig att bruka den vetenskapliga
litteraturen i sina ämnen med fri blick och självständig kritik.
Den förmågan förvärvas bäst och säkrast genom egen
forskning, vilken åtminstone i de flesta fall får sitt första mera
betydande uttryck i doktorsavhandlingen. Men — det bör
betonas — här bör kvaliteten av detta lärdomsprov vara
bestämmande; nutidens icke sällan oerhörda ansvällning av
gradualavhandlingarnas omfång är icke fördelaktig.
Jag har emellertid odlat bekantskapen med läroverken och
mött deras lärare icke endast vid studentexamen, utan också
under den pågående terminens något lugnare förhållanden.
Min egenskap av ordförande i Svenska Humanistiska
Förbundet, som på senare tid alltmera utvidgats, har ofta, i
höstas exempelvis vid fyra tillfällen, fört mig till olika
läroverksstäder, mest i västra och södra Sverige. Jag har under årens
lopp kommit i beröring med dessa städers allmänt kulturellt,
ingalunda blott deras exklusivt humanistiskt intresserade
invånare. Därvid har den uppfattningen vuxit sig allt starkare,
att vår svenska kultur ute i landet nu som i gångna tider
1 I föredraget 0111 det osynliga Uppsala (Den eviga ungdomens stad.
Uppsala 1936, sid. 339).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
