Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Harald Åhlin: Om samverkan mellan facklärare och modersmålslärare vid rättande och bedömande av svenska uppsatser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAMVERKAN MELLAN FACKLÄRARE OCH MODERSMÅLSLÄRARE I 7 I
behandlat ett av honom föreslaget ämne. Naturligtvis bör han
då också få läsa uppsatserna, och varje normal svensk-lärare
är naturligtvis tacksam, om han sedan kan få del av de
iakttagelser, reflexioner och detaljanmärkningar, som fackläraren
vill meddela. A andra sidan blir läsningen för fackläraren
åtskilligt lärorikare, om han får del av medlärarnas kritik av
uppsatserna, d. v. s. om han får läsa dem, sedan de rättats.
I det föregående har jag varit inne på det förhållandet,
att olika lärare hava mycket olika uppfattning om de
synpunkter, ur vilka en uppsats, bör bedömas. Det synes mig,
som om förhållandet svensk-lärare—facklärare vore ganska
beroende av uppfattningen om vad man skall taga hänsyn till,
när man bedömer en svensk uppsats. Detta är verkligen inte
så enkelt. Tyvärr leva nog åtminstone de flesta facklärare i
den föreställningen, att en uppsats bör bedömas endast efter
innehåll och form, varmed man med innehåll menar
sakriktighet, fullständighet (i förhållande till lärobokens och det
av läraren vid sidan av läroboken meddelade stoffet) samt
möjligen disposition. Vid bedömandet och rättandet av det
formella fästa sig de flesta modersmålslärare nästan
uteslutande vid förekomsten av interpunktionsfel och egentliga
språkfel (stavfel, böjningsfel, ordvalsfel samt ordföljdsfel).
I själva verket bör både innehåll och språk bedömes ur
åtskilligt fler synpunkter. Vad innehållet beträffar, bör det
framför allt bedömas med hänsyn till dess förnuftighet och
läsbarhet samt med hänsyn till ämnesuppfattningen. Sakriktighet
och fullständighet äro visserligen riktiga men ej så viktiga.
Det är otroligt vanligt, att lärjungarna »smita från» att syssla
med det, som är sakens kärna och på detta sätt göra saken
enkel för sig. När man i realexamen 1936 gav ämnet »En
fotvandring eller skidfärd med karta och kompass», menade
man säkerligen, att examinanderna skulle få visa, att de kunde
på ett fullt begripligt sätt redogöra för hur man går till väga
med kartan och kompassen, när man orienterar sig på oba-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
