Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Svante Bohman: Till frågan om intelligensens natur och utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TILL FRÅGAN OM INTELLIGENSENS NATUR OCH UTVECKLING I 83
av förändringarnas storlek, och vinner först ur dessa
mätningar bestämt innehåll i orsakens begrepp.» Här är det
klart och tydligt utsagt, att en realdefinition av intelligensen
är liktydig med en kausalförklaring av de intellektuella
fenomenen. Dessa begränsas icke uttryckligen till de riktiga
tankeprestationerna, vilket dock naturligtvis måste vara fallet
vid intelligensmätningen. Ty vid den kvantitativa
uppskattning av orsakens verkningar, som det då skall vara fråga
om, kan endast de riktiga prestationerna sammanräknas.
Här förefinns en oklarhet eller ofullständighet. Betyder
»intellektuella fenomen» tänkandet överhuvud måste
intelligensorsaken bestå i »andra fenomen», som då är orsak till
att man överhuvud tänker eller kan tänka. Betecknas i stället
de riktiga resultaten av tankeförloppen som »intellektuella
fenomen» kan författaren avse att med uttrycket »orsak»
utmärka en viss psykologisk eller fysiologisk beskaffenhet, som
på något ej närmare klarlagt sätt är orsak till att tänkandet
resulterar i riktiga tankeprestationer. Låt oss se hur författaren
ytterligare klargör sin uppfattning!
»Den fullständiga frånvaron av kausalitet i förhållandet
mellan tvenne ständigt parallellt varierande funktioner», heter
det1, »är väl under förevaro av positiv korrelation möjlig i
den meningen, att en avsiktligt framkallad förändring av
prestationerna i den ena arbetstypen ej vållar en parallell
förändring i den andra. Men däremot betyder korrelationen
ovillkorligen, om den är verklig och icke beroende på
tillfälligheter, samt om direkt kausalsammanhang saknas, att i
båda prestationerna ’en bakomliggande tredje faktor’ måste
antagas verksam. Vår hypotes innebär, att förmågan av
föreställningsaktivering är en sådan bakomliggande faktor.
Den får naturligtvis fattas som viss beskaffenhet hos de
nervösa centra, som medfödd rikedom på spec. nervös substans
och på förbindande ledningsbanor i centrala nervsystemet.»
1 A. a. s. 336.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
