- Project Runeberg -  Pekka Huskoinen /
25

(1895) [MARC] Author: Gustaf Schröder With: August Malmström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Skogsmännen.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Jag menar, att stugan är god att hafva, ty vi måste
stanna här tills vattnen frysa och det kommer snö. Flickan
kan ej gå den långa vägen på bar mark utan att det hindrar
oss, och för ett barn att härda ut under ovädersdagar och
nätter denna årstid går ej, Pavo. Vår fångst har ej gått
så illa. Vi ha redan åtta bäfverskinn, tre björnhudar, mycket
kött, och det ökas snart, skall du se. Vi måste afvakta
snö. Flickan och våra hudar lassa vi på kälkar, och sedan
går ju lätt för oss att komma till mitt hem vid fjällen, där
vi, liksom här, lefva som äkta driffinnar, som svenskarna
kalla oss. Nu må du bli ensam här ett par dagar; jag går
med hundarna åt öster för att se mig om.»

»Det förundrar mig, Pekka, att du, som är till åren,
kan fortfara att lefva såsom i dina unga år. Tid och mödor
bita ej på dig. Hvarför gaf du bort Bjurberget, där vi
ändå arbetat så mycket och hade det så bra?»

»På den frågan kan du nog svara dig själf om några
år, ifall du följer mig. Nu hvila vi, Pavo. God natt!»

»Är du redan färdig, Pekka?» frågade Pavo då han,
yrvaken, reste sig upp från muren, där han på äkta
finnmanér tagit sin sofplats för natten.

»Ja, jag tänker begagna tiden i dag. Farväl!»

Sin gamla vana trogen, tog Pekka vägen uppåt
närliggande berg och upp på dess högsta topp. Ett gladt
utrop undföll honom då han varsnade ett närliggande litet
fjäll, hvars af ny snö betäckta topp glimrade mot
morgonsolen. »Ah,» sade han, »jag måste dit! Jag vill se långt
bort, andas fjällets luft och se mina fjäll! Hit, hundarna
mina! Vi jaga icke i dag.»

Några timmar därefter stod Pekka på fjället. Han såg
sig icke omkring. Hans resliga gestalt syntes krumpen,
hufvudet sträcktes framåt, ögonen voro fästa på en enda
punkt, och det syntes, att han ansträngde sig för att lyssna.
Hundarna stodo med resta hår sakta morrande och höllo
sina ögon spända på samma punkt som Pekka.

Punkten var en rök vid fjällets fot, och därifrån hördes
ett doft ljud. »Vi måste se hvad detta är, pojkarna mina.
Det anar mig, att vi behöfva veta det. Sakta och tysta!
Kom!»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:00:25 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/pekkahus/0039.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free