Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Skogsmännen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»De voro kvar vid elden då jag kom och lågo kvar
där tills morgonen därpå. Då togo de bördor och drogo
af mot norr. En stund därefter följde jag dem, och mot
mörkningen hunno vi ett skogbevuxet och högt berg. Där
kastade de ned sina bördor, tillsade Smale Hans att stanna
och vakta dem, hvarpå de aflägsnade sig. Jag tog en
omväg och kom strax till en sjö. Där hörde jag årslag och
såg karlarna ro öfver den mot öster, där berget stupade
rätt ned åt sjön.
»Nu hade jag godt tillfälle att språka an vår landsman,
men jag tänkte det vore bättre att vänta, ty det var klart,
att båten skulle återkomma, och så skedde efter en stund.
En karl, hvars röst jag icke kände igen eller hade hört
förr, ropade sakta an Smale Hans, hvilken lika lågmäldt
svarade, hvarpå karlen satte båten mot land och kom bort
till Hans. De hjälptes nu åt att bära köttbördorna i
båten, hvarpå de rodde åt samma håll som de andra förut.
»Det var en god tid för mig att gå innan jag hunnit
omkring sjön och kunde börja söka båten där den landat.
Sakta gick det äfven, emedan jag icke alldeles tordes lita
på Tispa. Slutligen stängde den branta bergväggen
alldeles vägen för mig; jag kunde hvarken gå eller krypa.
Jag kände mig för, om jag skulle kunna vada, men där
var djupt ända intill berget. Jag funderade en stund, men
så beslöt jag klättra uppför berget, gå ned på andra sidan
och försöka, om jag kunde finna båten och spåret.
»Det led långt på natten innan jag hann dit, men
äfven där stängdes vägen af det lodräta berget. Nu var
jag öfvertygad om, att karlarnas tillhåll var nära. Antingen
bodde de i någon håla i berget, eller kände de till något
ställe där man kunde gå uppför det. Att de begagnat
båten för att dölja sitt spår, var ju klart. Kände de nu
till en väg öfver berget, endast åtkomlig där de landat med
båten, skulle jag finna spåret uppe på berget, eller skulle
de finnas därinne.
»Jag klättrade därför uppför berget igen, och rätt som
jag gick drog Tispa på bandet: hon hade funnit spåret, men
ville icke gå åt öster, eller den kosa som karlarna hållit
hela dagen, utan drog åt väster.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
