- Project Runeberg -  Pekka Huskoinen /
35

(1895) [MARC] Author: Gustaf Schröder With: August Malmström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. På skidorna. - 11. Kojan på holmen.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

återfinna min koja. Vi stanna här. Jag vill ensam se efter,
hur det är där nere på holmen. Det är tryggare så. Nu
reda vi oss till för natten.»

*


11. Kojan på holmen.



Följande morgon, innan dagen ännu syntes i öster,
spände Pekka på sina skidor och åkte den välkända vägen
ned till sjön. Här stannade han och lyssnade. Intet ljud
annat än de af köldens inverkan på träden framkallade och
i nordiska urskogar så vanliga knäppningarna hördes: allt
var stilla i den öde skogen. Pekka betänkte sig icke länge.
»Sök!» sade han till Rakki och vinkade åt holmen till.
Och i yrande språng skyndade han, följd af sin kamrat,
ditåt. Pekka följde med blicken hundarna, tills de försvunno
i skogen. Då satte han skidorna i rörelse och följde sakta
deras spår.

Snart såg han dem återkomma i korta språng och med
hängande svansar. »Hur är det, Rakki?» Hunden stannade
och såg på sin husbonde med en blick som denne kunde
tyda. »Ah, det är som jag tänkte. Rakki, låt oss se!»

Några ögonblick därefter stod Pekka vid platsen där
han en gång med egna händer byggt sin koja, Den fanns
ej mer: platsen var tom. Af huset syntes ej ett spår. Den
svarta stammen af Pekkas björntall, de bruna barren i dess
topp, de delvis nedrasade björnskallarna, sade honom tydligt,
att elden förstört hans hem.

Stödd mot skidstafven, stod Pekka stilla. Hans rygg
var böjd, hans stolta hufvud hade sjunkit mot hans öfver
stafven knäppta händer. Så stod han länge.

Solens första strålar väckte Pekka ur hans drömmar.
»Ja, fader Mikko,» utbrast han, »du hade rätt: efter mörker
kommer ljus. Ännu lyser solen öfver jorden, och öfver
finnen med!»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:00:25 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/pekkahus/0049.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free