Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Genom finnskogarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de fångarna besvärliga, hvarför de kommo öfverens om att
döda dem.
Den fege finnen började då tigga om sitt lif. Han bad
för själ och pina. Hans hustru och tre små barn skulle
hungra till döds, om norrmännen beröfvade honom lif och
bössa, och för öfrigt hade han ju icke tillfogat dem någon
skada. Det halp icke, han måste dö, om ej för annat så för
det han var en feg stackare, och så small det.
Löjtnanten sade då till den tappre och sårade finnen, hvilken
illa tilltygat flere hans män: »Vill du lofva att taga vård
om din skjutne kamrats hustru och de små barnen, får du
för din visade tapperhets skull lif och frihet.» Finnen lofvade
åtaga sig kamratens familj, hvarpå löjtnanten lät honom gå.
Samma sägen förmäler, att finnen på ett hedrande sätt
uppfyllde sitt löfte.
Af de finnar som delgifvit mig ofvanstående berättelse,
hvars sanningsenlighet ingen af dem betviflade, hörde jag
ingen klandra löjtnantens åtgöranden, hvarför de helt säkert
gillade det. Att tapperheten uppskattades lika högt af våra
svenska skogsfinnar som af svenskarna själfva, därom behöfver
man icke tvifla.
Annorlunda gick det till då norrmännen, anförda af
danska befälhafvare, trängde in öfver gränsen till de af
svenskarna bebyggda delarna af Vermland. Då sparades
icke hvarken på lif eller egendom, och få äro de gårdar
utmed de stora vägarna där man icke har att berätta om
blodiga tilldragelser i gamla tider.
Under sin vandring genom skogarna gjorde Pekka icke
långa dagsresor. Han besökte alla finntorp som lågo i hans
väg och gjorde under stundom några afvikningar därifrån,
emedan han önskade samtala med så många finnar som
möjligt.
Ju längre mot söder han kom, dess mindre hade
finnarna att klaga på svenskarna. Visserligen voro de hårda
i orden, men detta lade finnarna icke så särdeles på sinnet.
Men de prejade dem så vidt sig göra lät på hvad de
behöfde köpa, och likaså på hvad de hade att sälja, hvarför
man hellre gick åt Norge, där man åtminstone icke hotades.
För öfrigt bärgade man sig någorlunda bra de år det icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
