Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 17. Mattis karlaprof.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en matbit med sig. De gåfvo sig ingen ro därtill då de
kommo ut i dagningen och fingo se vargspåren.»
»Framåt!» sade Pekka. »Vi vinna nog på pojkarna, ty
uppför detta branta berg mäkta deras ben icke mäta
sig med våra.»
»Ah!» sade han en timme därefter och slog upp med
handen. »Se, Antti!»
De stodo nu på bergets kala topp, och långt mot söder
sågo de några mörka punkter röra sig ute på slätten. Det
var vargarna. Närmare berget och ute på mossen sågo
de två skidlöpare anstränga sig för att upphinna vargarna,
hvilka ej hade särdeles långt försprång. »Raska pojkar!»
sade nu också Antti. »Hade vi en timme till kvar af
dagen, komme de nog att spetsa en eller annan af bestarna.
Nu går det icke. Snön är hårdare där nere och bär dem
bättre än i skogen. Men låt gå!» sade han, och så löpte
våra gamla jägare med svindlande fart på sned utför den
långsluttande bergshöjden och ut på mossen, där de strax
varsnade en skidlöpare, som såg ovanligt stor och vidlyftig
ut. »Hå, hå!» Skidlöparen stannade och såg sig om.
»Det är min lille Matti,» sade Antti. »De stora
pojkarna ha kastat af sig kläderna, och nu får Matti bära
dem, på det de må kunna ränna så mycket fortare.»
Pekka svarade därtill ej ett ord. Måhända undrade
han på, att Antti ordade om en sak som var Pekka så
tydlig förut. Men Pekka hade ingen son, han, och visste
icke, att Antti hade nöje af att tala om sina söners
raskhet. Matti hade genast känt igen både fadern och Pekka,
men stannade icke, utan fortsatte färden, för att komma så
nära Pavo och brodern som möjligt, väl vetande, att de
efterkommande rände mycket fortare än han. Han skulle
i alla händelser bli upphunnen, och då detta inträffade tog
Antti de förelöpandes kläder, i det han sade till Matti:
»Gå saktare, du, gossen min! Du behöfver icke hjälpa oss
med nyingen: Pekka och jag göra den.»
Det är icke finnbarnens vana att byta ord med
föräldrarna, då dessa uttryckt en önskan eller gifvit en
befallning. Men det blixtrade till i finnpojkens ögon, och då
Antti märkte det sade han vänligt: »Följ, om du orkar!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
