Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 24. Till kungs.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
helst i de svenska skogarna den här årstiden. Låtom oss
nu äta och sofva.»
Följande dag återkom Sukoinen med en tung börda
proviant.
»På den resan inhämtade jag rörande vårt ärende icke
mycket. Liesmeden kände icke till något rörande oss finnar,
ty sådana finns inga här. Däremot sade han, att det nu en
tid varit ref efter krigsfolk, och många unga män hade fått
gå ut både förra året och detta, så vore någon af oss i de
åren, borde vi akta oss. ’Få de se eder, få ni nog gå med,
om ni vill eller ej. Dig, som är så stor och stark, taga de
förvisso, lita på det, Sukoinen,’ sade han, och det var bra
att få veta. Till Stockholm skulle vi gå och söka upp bror
hans, Lukas svärdfejare. Han var bekant med både höga
och låga och skulle se till och hjälpa oss fram till konungen.
Och till bevis att vi vore liesmedens vänner, skulle vi
frambära ett nytt förskinn, som jag har i kunten, jämte många
hälsningar.»
»Det var icke så litet du hade för den resan, Sukoinen.
Mig synes, som de hälsningarna äro af värde,» sade Pekka,
»och jag hoppas, att Lukas svärdfejare skall komma oss till
nytta. Tack, Sukoinen! Ät nu; din börda dela vi sedan på
oss alla, och så vandra vi.»
Sukoinens meddelande att finnarna hade någon att vända
sig till då de hunnit målet för sin långa vandring lifvade
deras sinnen, och med spänstiga steg och förhoppningsfulla
tankar tågade de raskt fram genom markerna.
Efter några dagars marsch var skogen icke längre
sammanhängande, utan allt emellan afskuren af åkerfält, sjöar
och åar. Färden gick icke så raskt som förut; man måste
göra omvägar, och om dagarna ville de skygga finnarna icke
gå efter anträffade vägar. Dels fruktade de att möta
knekthopen, af hvilken de redan varsnat flere, och dels skyggade
de för sammanträffande med traktens inbyggare, hvilka,
då sådant icke kunde undvikas, sågo med förundran och
misstänksamma blickar på de långhåriga, brunbarkade och
ovanligt klädda finnarna.
Pekka gick, som vanligt, i spetsen för tåget, och nu
hade man hunnit nära målet och funnit en skogbevuxen ås.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
