Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 26. En gammal vän till Finland och finnarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samt undvika tvister med grannarna, arbeta och odla så
mycket ni förmå. Följer ni mitt råd, är sannolikt, att ingen
ofredar eder, ty då det af eder åberopade påbudet redan är
många år gammalt och öfverheten icke gjort någon
allvarligare tillämpning däraf, är icke troligt, att något göres åt
saken, såvida ni själfva icke gifva anledning därtill. Det
finnes ju ock en lag[1] som säger, att åverkan på skogarna
skall afdömas af domstolen, och det står så väl eder som
andra landets inbyggare fritt att vädja till högsta
domstolen. Gån därför hem till edra skogar vid godt mod,
lefven i arbete och frid, och anmanen edra stamförvanter
att göra detsamma. Jag är förvissad om att intet ondt då
vederfares eder.»[2]
Sedan grefven slutat sitt tal till finnarna stodo de tysta
och stilla utan att veta, om de borde säga något vidare eller
aflägsna sig. Ur sitt bryderi befriades de af Lukas, som
helt käckt sade till grefven:
»Hör, grefven, det här förstår jag icke. Kung Karl har
ju bedt finnarna komma hit och gifvit dem bref på att få
bo här, och nu vill ni jaga bort dem. Hur kan detta gå
för sig? Det duger icke! Grefven måste åtminstone gifva
de här karlarne sedel på att de få gå fria hvart de vilja.
De äro bror mins och mina vänner och redliga karlar.
Icke skola de jagas och ofredas; det kan väl icke grefven
vilja.»
Grefven, som leende afhört Lukas’ fria språk, sade
skrattande, att då de stode under beskydd af den manhaftige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
