Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- 29. Gömstället.
- 30. Elgskyttarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
30. Elgskyttarna.
Som Pekka sagt, hade tiden lupit undan, och det var
först efter ett par veckor våra skogsmän hunnit de
nordöstra skogarna, där de af ryktet hört att finnar funnes. De
lågo på sina bäddar och njöto af hvilan och värmen från
den klart lysande nödelden.
»Nu måste vi stanna här några dagar och låta
hundarna taga igen sig,» sade Pavo. »Tispa är så mager, att
refbenen kunna räknas, och Rakkis rygg står i krum.»
»Ja, det är som du säger, Pavo,» sade Pekka; »jag har
oupphörligt de här sista dagarna väntat få se spår efter
finnar och träffa på deras pörten för att där rasta. Men
då vi misslyckats, må vi göra som du säger, Pavo. För att
hastigt få hundarna vid godt hull, måste vi skaffa oss en
elg, och som du såg af spåren vi gingo öfver för en stund
sedan, finnas de här i närheten. Så snart vi skjutit en
sådan slå vi oss i ro några dagar.»
»Gå tillbaka, Pavo,» sade Pekka följande morgon, »till
stället där vi sågo elgspåren, och låt hundarna följa dem,
skall jag gå upp på den höga åsen vi se här väster ut. Jag
hör då, hvar hundarna få upp elgarna, och kan genskjuta
dem, om de ej vända emot dig. Misslyckas vi, mötas vi
här sedan.»
»Å, vi få nog skjuta, Pekka,» sade Pavo, som kände
sig lifvad af utsikten till den stundande jakten, hvilken han
fått undvara under den hastiga marsch de gjort.
»Spå sant!» nickade Pekka, och så skildes de.
Länge nog hade Pekka suttit stilla och njutit af den
vidsträckta utsikt han hade från den höga bergkulle han
utsett till sitt postställe innan hundarna läto höra sig.
Slutligen hade de påträffat elgarna, och nu hördes Tispas fina
skall, Rakkis grofva bas och den unga hundens
mellanstämma i en samklang hvilken ljöd som musik i Pekkas
öron och lifvade upp den gamle jägaren. Och tur hade
han, ty elgarna togo kosan uppför åsen där han stod. Snart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 15:00:25 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/pekkahus/0143.html
