Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 35. Fiskhuset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rakki!» Han vinkade honom med handen, och den kloke
hunden förstod strax, hvad man önskade han skulle utföra.
Då solen stod nära trädtopparna hade männen hunnit
till andra sidan sjön och stodo nu uppe på berget.
»Här,» sade Pavo, »äro vi nära ingången till röfvarkulan.
Vill du, skola Tispa och jag finna den. Ty fast
det var natt då vi sist voro här, känner jag igen mig.»
»Nej, Pavo; vi skola draga oss tillbaka och vaka vid
sjöstranden i natt. Måhända vi därifrån kunna upptäcka
något. Att några af bofvarna äro här, synes mig tydligt,
dels däraf att de reparerat fiskhuset, dels af spåren som
synas gångna för några dagar sedan.»
Därpå drogo sig våra spejare tillbaka till ett busksnår,
där de hvilade och åto. Då mörkret inträdt stodo de upp
och gingo, som beslutet var, att vaka vid sjöstranden.
Men ehuru de ansträngde sina sinnen, förnummo de icke
ett tecken till att människor funnos i närheten.
Mot morgonen sade sig Pavo vilja försöka klättra
uppför klipporna och till den ingång han förr varit vid, för
att söka uppsnappa något ljud inifrån berget.
»Gör så,» sade Pekka. »Blir du nödsakad att fly, så
träffas vi vid fiskhuset. Jag ligger kvar här tills du
antingen återkommer eller solen står vid middagshöjd. Då
drager jag mig tillbaka och skyndar till fiskhuset.»
Pavo nickade och begaf sig af, följd af sin favorit, den
lilla smidiga, sluga och oförskräckta Tispa.
Pekka, i sin ensamhet, fann tiden ovanligt lång, men
låg, med Rakki bredvid sig, tålmodigt kvar i sitt gömsle.
Det blef ljust, det kom sol öfver den lilla spegelblanka
sjön, skogens fåglar läto höra sina locktoner, då deras nu
själfrådiga ungar, dem de troget vaktade, ville ströfva för
långt från far och mor. Men ännu märktes ej lif eller ljud
som förrådde människans närvaro i vildmarken.
Plötsligt höjde Rakki sina spetsiga öron. Nu förnams
ett litet rassel, och fram mellan buskarna kom Tispa och
omedelbart därpå Pavo.
»Där uppe på berget har jag känt lukt af rök,» hviskade
han; »det finns någon i berget.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
