Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 48. Ole Fjældstuens tjäderjakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det är i alla fall ett fördömdt land det här med all
sin skog. Här kan man bli nedskjuten utan att man ens
kan se sin fiende.»
»Ja,» svarade den andre, »vore icke svenskarna så dumma
som de äro, kunde det vara fara nog att ströfva så här i
skogen så nära gränsen.»
»Visst,» svarade den rödlette; »jag är ock orolig för
Ole Fjældstuen, som envisades att gå ensam fram mot den
svenska byn.»
»Han Ole reder sig nog,» sade den mannen som sysslade
vid elden och icke förut deltagit i samtalet.
»Hvarför skulle han Ole reda sig bättre än vi?» sporde
den rödlette.
»Han är norrman, han,» blef svaret, och så rätade den
tystlåtne mannen upp sig.
Nu började Pekka krypa ut ur det täta snåret och
vindfället, och honom följde de andra. Kommen en bit från
stället, sade Pekka:
»Låt oss nu se till Ole Fjældstuen!»
Därpå tog han kosan nedåt sjön, där den lilla vägen
strök fram. Mellan några stora furor, där vägen låg upp
på en liten ås, stannade Pekka och visade på ett par ställen
där hög ljung och låga buskar växte.
»Lägg dig här, Antti, och du där, Pavo! Passen
tillfället! Jag vill försöka ett litet puts med ’han Ole’. Passen
på, men varen lugna!»
Van att lyda honom, gjorde Antti som Pekka sade,
ehuru han icke strax kunde fatta, hvad Pekka nu hade i
sinnet. Pavo däremot anade, att Pekka, som han sagt, hade
något puts för sig; däråt gladde han sig och dolde sig
väl på den fläck i ljungen Pekka anvisat honom.
Solen hade redan försvunnit och vårskymningen inträdt
då Ole Fjældstuen blef synlig på vägen som gick öfver
backkrönet. Det syntes på hans gång och uppmärksamhet,
att Pekka icke misstagit sig då han sagt, att det var »en
man för skogen». Hans blickar flögo omkring åt alla sidor,
och hans tysta steg tilläto honom ock höra allt, ty helt
plötsligt stannade han. Hans kropp syntes kunna krympa
ihop. Just då hördes en tjäder spela i den fura vid hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
